Respekt!

I ett infall av vansinne rakade jag i fredags förra veckan av mig kalufsen.
Jag kan rekommendera det – man känner sig som pånyttfödd igen.
Efter att jag låtit lockarna falla har mitt liv förändrats radikalt på flera punkter:
■ folk väjer för mig på gatan
■ gamla tanter får någonting jagat i blicken och håller hårdare i sina ägodelar
■ små barn faller spontant i gråt vid blotta anblicken av mig.

Torsdagar med René

Klockan är 02.12 torsdag morgon och jag har kommit till det stadiet då jag inte längre tycker det är patetiskt att sitta här ensam med René Barbier som enda sällskap.
Ja, gitarren har åkt fram.
Och ja, jag tycker att jag sjunger och spelar som en gud.
Fler frågor?

Hurra!

Glöm aldrig en födelsedag igen! (Tack för tipset, Ryberg!)

Grönt skinn på väg tillbaka?

I måndags ropade jag in en ful fåtölj på auktion. Den blev min för 360 kronor. Amanda säger att den, förutom att vara ful, luktar illa. Hon har rätt även om jag inte gillar att hon klagar på mitt fynd det första hon gör.
Fåtöljen är väldigt skön att sitta i. Priset man får betala för den förstklassiga komforten är att man inom loppet av minuter känner sig som en rökt böckling.
Möbelns förra ägare måste ha varit en nikotinmissbrukare av rang.
Efter några minuter i stanken känner man sig åksjuk. Men fåtöljen är som sagt skön.

Kris

Jag hittar inte lurarna till min iPod. Bara någon som vaknar upp och finner att dennes pacemaker är puts väck kan förstå hur jag känner mig.

Lyxproblem

Nämen, dra på trissor! Undertecknad har blivit antagen till läkarlinjen på Karolinska Institutet!
Nu har jag fått ett lyxproblem på halsen.

Viktigt meddelande

Journalistbloggens upphovsman har tagit semester från allt vad bloggande heter. Det är alltså ingen mening med att besöka den här sidan och förvänta sig nya inlägg, inte inom en överskådlig framtid i alla fall. Tack för visat intresse och trevlig sommar!

Adressändring

Allas vår Hanna Jemth har sent omsider insett att MSN Spaces andas 80-tal och äntligen bytt till en mer stilren blogg.

Gin & Tonic

Efter att ha tagit del av de senaste rönen om den ultimata fyllan så har jag med noggrannheten hos ett schweiziskt fickur siktat på de magiska 0,6 promillen.
Problemet är inte att nå upp till den nivån - det är en barnlek. Grejen är att ligga kvar.
På Anna Bodins fest i går misslyckades jag kapitalt.
Jag tror att man skulle kunna beskriva mitt tillstånd som att jag "var i gasen".
Redan vid 0,2 hade jag för länge sedan glömt allt prat om 0,6.

Vid 0,8 var jag ordentligt desorienterad där jag stod på Annas balkong och blickade ut över Stockholms takåsar. Jag kunde för allt i världen inte få ihop att S:t Eriksbron låg där den låg, när jag stod där jag stod.
- Den borde ligga där borta, sa jag till Mårten som var den ende som lyssnade på mig.
Jag pekade diffust åt väster.
Mårten insisterade på att bron vi såg verkligen var S:t Eriksbron och att den dessutom låg där den skulle. Han pekade ut olika riktmärken som han menade bevisade att hans påstående ägde sin riktighet.

Hans besserwisserfasoner började att äta upp mig inifrån. Jag tog en stor klunk GT och kände en eld sprida sig i bröstet. Eftersom spriten var gratis hade jag blandat i proportionerna 80/20 när ingen såg.
Mårten stoppade sin George Jensen-pipa i käften och började att bolma.
Jag fick för en sekund lust att trycka ned pipjäveln i halsen på honom, men lyckades kväva impulsen.
- Jag korsar S:t Eriksbron varje dag på väg till jobbet, sa jag med tillkämpat lugn.
- Jag vet därför mycket väl var den ligger. Och det är inte där borta, sa jag och pekade på bron.

Jag sippade på min GT och lade manken till för att se nöjd ut.
Det ryckte nervöst i Mårtens ansikte.
- Du borde söka för de där återkommande och okontrollerbara muskelryckningarna, sa jag.
Mårten tittade på mig som man tittar på någon som precis har mejat ned 50 pers med maskingevär på en amerikansk hamburgerrestaurang. Han var av allt att döma höggradigt berusad.

Ånyo började han att mata mig med geografiska basfakta som om jag vore ett litet barn. Jag skakade på huvudet åt hans nonsens. Han höll på att tjata hål i huvudet på mig med sitt bro-hit-och-dit-snack.
- Yada yada yada, sa jag.
I ren självbevarelsedrift lämnade jag tjötröven och balkongen. Jag sökte upp värden och värdinnan och berättade oroligt och målande om Mårtens tics.
- Det är kanske bäst att vi beställer en taxi åt honom?

Månadens blogg

Mycket kan man säga om min goda vän Frida, men hon är trots allt en hejare på att hitta bra bloggar. Den senaste i raden: Modegrisen.

Pilsy for president!

Alla mina kompisar är duktiga, men några är duktigare än andra. Pernilla "Pilsy" Ahlsén till exempel. Hon har i dagarna kommit ut med sin kritikerrosade debutbok En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva.
Hade jag haft ett nattduksbord så hade den legat där nu. Men eftersom jag lever under synnerligen spartanska förhållanden tvingas jag låta boken ligga på golvet - de få gånger jag kan skiljas från den.
Förlåt, Pilsy, men du ska veta att den är i gott sällskap. Och då är det inte bara dammråttorna jag tänker på.
Köp Pilsys bok här!

Krita

Jag älskar att handla på kredit. Han eller hon som uppfann kreditkortet borde omedelbart tilldelas Nobelpriset i ekonomi.

Besökarna

En högst ovetenskaplig läsarundersökning visar att Journalistbloggens besökare är smartare och snyggare än genomsnittet.

Gemensam nämnare

Min mobiltelefon kan inte stava till "omtänksamhet". Det har den gemensamt med flera av de personer som jag har dejtat.

Jag somnade som en kung och vaknade som ett vrak.

"Jag vill jobba med människor"

Så originellt.
"Jag vill jobba med maskiner."
Vore befriande att få höra den repliken någon gång.

"Ramses II"

Det finns en människotyp som blir antingen scout eller seriemördare. Jag vet inte vem av dem som skrämmer mig mest.
Häromdagen råkade jag ut för en.
Han var fyrtio någonting och stod i ett bokstånd mitt på Odenplan och krängde böcker.
Jag såg honom inte först.
Det var bokryggarna som hade fångat mitt intresse.
Även om jag inte är en stor läsare av böcker så tycker jag paradoxalt nog om att köpa böcker.
Så jag ställde mig att rota igenom banankartongerna på jakt efter en säljande titel.
- Den här kanske kan vara någonting? sade en röst bakom min rygg.
Jag vände mig om och där stod han: scouten alternativt seriemördaren. Bägge personlighetstyperna har nedsatt syn och en faiblesse för vindtygsjackor. Det går därför inte att utifrån en hastig okulärbesiktning sluta sig till vem av dem det är man har att göra med.

Han räckte fram en bok om någon av alla faraoner som hette Ramses, oklart vilken i ordningen.
Varför i hela friden skulle jag vara intresserad av dylik litteratur? Hans boktips var suspekt. Något som en seriemördare skulle rekommendera.
- Vad kostar den? frågade jag och såg mig diskret över axeln för att kolla möjliga reträttvägar.
Jag ville inte ha hans jävla Ramsesbok, men här gällde det att vinna tid, hålla samtalet igång. Snubben var av allt att döma spritt språngande galen.
- Vad vill du ge? kontrade han.
Jag frös till is. Tänkte på mitt marsvin Patrik, oklart varför. Kanske för att hans död hade varit så meningslös.
Inför en utlandsresa hade jag lämnat honom i en familjemedlems vård. När jag kom hem två veckor senare var Patrik död och begraven. Han hade utfodrats med någonting som han inte tålde, oklart vad. Jag var bara ett barn då och det tog lång tid innan jag hämtade mig efter hans död.
- Fyrtio kronor, sa jag. Den ser ut att vara i riktigt fin kondition.

Beach 2006

Hej då Ben & Jerry, turkisk peppar och mintkrokant!
Hej kikärtor, quinoa och haricots verts!
I dag börjar mitt nya GI-liv.
Fick en chock när jag ställde mig på gymmets våg förra veckan. I och för sig så höll jag i en massa grejer (handduk, nyckel och vattenflaska) när jag segerviss - inte helt olikt en OS-atlet som kliver upp på prispallen för att mottaga sin välförtjänta guldmedalj - besteg vågen.
Jag kisade ned mot displayen och kunde inte riktigt ta in vad den visade. Stod det verkligen "90"?

Jag fick lägga band på mig för att inte i panik skrika rakt ut i herrarnas omklädningsrum. Hade min vikt rakat i höjden? Det var inte möjligt. Kunde prylarna jag bar på verkligen väga 10 kilo tillsammans? Knappast.
Innan jag nyduschad och en smula moloken lämnade gymmet bad jag personalen att kalibrera vågen "så att den visar rätt vikt".
För säkerhets skull lägger jag nu om mina matvanor. Sockermonstret inom mig ska dö.

Konst

Det här fina ritblocket och tuschpennorna i alla regnbågens färger fick jag av min goda vän Amanda i påskas. Innan helgen är slut är det jag som har gjort min första tavla.

The Therese Larssons

Jag har under de senaste månaderna skrivit ett flertal mejl till min goda vän Therese Larsson i Berlin.
Det har varit långa mejl och det har varit korta mejl. Det har varit djupt personliga mejl och det har varit vardagliga.
Inte någon gång har hon svarat.
När jag häromdagen talade med henne i telefon frågade jag - inte utan viss irritation i rösten - varför hon aldrig svarade på mina mejl?
- Vilka mejl? sa Therese.
Jag övervägde att slänga på luren i örat på henne för att därigenom med handling visa vad jag tyckte om hennes charader. Men en röst inom mig - jag har en hel del av den varan - sade mig att hon för omväxlings skull talade sanning.

Mejlen till therese.larsson@gmail.com har uppenbarligen inte gått till "min" Therese utan hennes namne.
För den Therese jag känner har ingen gmail-adress, hävdar hon.
Så om du - den andra Therese Larsson - mot all förmodan läser det här: jag ber om ursäkt för att jag överöst dig med mejl och kallat dig för "prinsessan" etc. Men du förstår, min vän har själv gett sig det smeknamnet. Så det föll sig naturligt att inleda mejlen så. Och det här med "vad har du på dig?", ja, det är bara uttryck för något slags jargong som jag och Therese har.

Morgonrutin

Jag knaprar Cipralex för nöjes skull.

Glad påsk!

Den alltid lika generösa Tina Lagerström bjuder oss alla på ett trevligt påskägg, nämligen en av hennes favoritlänkar: I am a Japanese School Teacher.
Den bloggen visade sig vara så bra att jag inte har något annat val än att sprida den vidare. Liksom bilden som Amanda var vänlig nog att mejla mig.

Jag - en Berner Sennen?

Om mina kära vänner Martin von Krogh och Ida Thunberg vore hundar - vilket, ju mer jag tänker på det, inte är en orimlig tanke - så skulle de vara en bulldog respektive en cocker spaniel.
Undertecknads personlighet däremot motsvaras tydligen bäst av Berner sennen. Om man får tro personlighetstestet på SVT:s hemsida.

"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."

Time Out

Den här bloggen tar time out på obestämd tid.
För den läslystne rekommenderar jag att följa någon av länkarna i högerspalten.

Kartong

Jag har blivit erbjuden en tvåa i helt underbara kvarter. Men det finns ett aber: jag är inte eld och lågor över huset. Det är byggt 1969 och ser ut därefter.
Jag vet inte vad som flög i arkitekter och stadsplanerare under 1960-talet. Kanske var de ständigt pårökta hela bunten?
Bor någon av dem själva i en kartonglåda i dag? Knappast.

Hämnden är ljuv

Lille-Skutt här bredvid hittade jag på Beautiful art made with knitting via moisthlm.

Lördag

Jag gillar filmer och tv-serier med apor i.

Mission Impossible

Bild och rubrik kommer från Karolina Lassbos blogg. Men eftersom jag har skäl att tro att ytterst få om ens någon ur hennes läsekrets hittar till den här bloggen och vice versa så publicerar jag inlägget på nytt så att även Journalistbloggens besökare får glädje av det.
Och som en numera världsberömd dansk tidning lite krystat uttryckte saken härförleden: det sker i yttrandefrihetens namn!

I-språket

Av någon outgrundlig anledning stämmer jag alltid upp i Thåströms Djävulen o jag när jag åker bil med Hans.
Hans faller alltid snabbt in i sången, men sjungandes på i-språket.
Det är någonting med det där språket som är mycket smittsamt för nu sjunger även jag tvångsmässigt på i-språket.
Det är inte okej. Men har man väl börjat är det mycket svårt att sluta.
I-språket - för den som inte känner till det - är mycket enkelt uppbyggt: man ersätter alla vokaler med bokstaven "i".

Så här lyder första versen i original:
"I tusen år och tusen till
har han ständigt var't på tal
en man född i fattig släkt,
det sägs han var ett gudabarn
Men på grund utav att ingen sett
honom sen år 33
vill vi bjuda er på bal i kväll"
- allt detta stod att läsa i ett brev.

På i-språket:
"I tisin ir i tisen till
hir hin stindigt virt pi til
in min fidd i fittig slikt,
dit sigs hin vir itt gidibirn"

Och så vidare.

Jag rear ut mina ägodelar - allt ska bort

Två veckor kvar till löning och jag har redan bränt varenda krona på kläder och... ja, jag kommer inte på någonting mer. Otroligt. Samma sak varje månad. Den 25:e kommer och jag staplar mer eller mindre anemisk iväg till närmaste uttagsautomat, tar ut en ansenlig summa pengar och lever som en kung i en vecka.
Det blir så efter att man klarat sig undan sväldöden med livet i behåll. Man tycker lite synd om sig själv och är på sitt allra generösaste humör. Man unnar sig saker, gärna onödiga sådana. Det är bara mänskligt.
Men jet set-livet har en baksida. Lönen - i mitt fall åtminstone - räcker bara i en vecka.

Jag tycker mycket om att konsumera - det lindrar min ångest som inget annat.
Och nu har jag hittat en sak som jag inte kan leva utan. Den kostar 9 990 kronor. Men jag har som sagt inget kapital att omsätta i denna oundgängliga pryl.
Jag är dessutom fortfarande skyldig Rosa Bloggen-Ida en stor summa pengar. Tur att hon är på andra sidan jordklotet.
Mina pekuniära problem tvingar mig att rea ut delar av mitt bohag.
Har du 2000 kronor som du inte vet vad du ska göra av? Köp min sampler - en Roland S330. Jag slänger med cirka 100 disketter fullproppade med ljud.
Jag vill inte låta desperat, men snälla någon: köp den!
Så här ser den ut:






Jag slumpar även bort en trummaskin av modellen Kawai R-50.
Så här ser den ut:







Vem som helst som kan någonting om musik vet att det här är två kultprodukter.

Det går även bra att skänka pengar till mig. Jag har aldrig haft någonting emot allmosor. Ser det som en handling av kärlek.
Mejla mig så får du ett kontonummer.

De är för härliga i den åldern II

Översta raden (från vänster till höger): Johanna Vikar, Colette van Luik, Hanna Zakai, Annelie Johannesson, Hans Abrahamsson, Benniet Henricsson, Isabel Eriksson, Terese Cristiansson, Jesper Pettersson.

Andra raden uppifrån: Hanna Jemth, Anna Krook, logga, Tina Lagerström.

Tredje raden uppifrån: Fantombilden, Jeremias Lind, Andrev Bergström, Ida Thunberg, Niklas Svensson, Martin von Krogh, Therese Larsson, Emma Lalinder.

Andra raden nedifrån: Sture Dahlström (även första raden), Torbjörn Tenfelt, Frida Boisen, Emelie Salomonsson (äv. första raden), Mikael Bondesson, Alexandra Forslund, Maja Theorin, Lasse Wierup.

Första raden nedifrån: Sture Dahlström, Karin Andersson, Anna Bengtsson, Emelie Salomonsson, Petter Forslund, Maria Gners, Johan Lundin och Sergels torg.

Det här är Lars

Jag är inte helt oäven som fotograf. Bilden här bredvid har konstnärliga kvalitéer, det kan ingen förneka.
Lars Johansson, som härmed har odödliggjorts, kommer från Sunne och arbetar på Expressen. Han är tillsammans med en av mina bästa vänner - Frida Boisen.
Ibland träffar jag Lars ute på fältet. Då är vi bittra fiender - reportrar på olika tidningar som vi är - och försöker undantagslöst att vela bort varandra genom diverse manövrar. De här vilseledande spektaklen är i regel väldigt genomskinliga. Åtminstone Lasses.

You sick fuck!

I tisdags fick jag 50 000 volt genom kroppen.
En kille beväpnad med en elpistol av modellen Taser sköt mig i ryggen.
Amerikan naturligtvis. Med combover.
Jag min dåre hade köpt hans försäljarsnack rakt av. Han hade ett mycket övertygande sätt.
Innan han sköt mig frågade jag om det fanns någon fara för hjärtsjuka att få 50 000 volt genom kroppen. Inte för att jag är hjärtsjuk, men man ville ju ändå veta liksom.
Det var tydligen en jävligt dum fråga för han brast ut i ett gällt skratt och tittade ut över de övriga journalisterna i aulan som om jag vore retarderad.

Sedan visade han oss en EKG-kurva.
– Här träffar Tasern, sa han avmätt och pekade på en kurvtopp.
Det fanns naturligtvis ingen skillnad mot övriga kurvtoppar i EKG-diagrammet. Verkade med andra ord helt ofarligt.
Jag hade ändå mina dubier. 50 000 lät så mycket.
– Normaldosen är fem sekunder, sa Tasermannen och osäkrade vapnet i sin hand. På den tiden hinner man sätta handbojor på den utslagne.
– Du, jag tror att jag fattar galoppen om du ger mig en tresekunders, sa jag.
– Okej, sa han och ryckte på axlarna.
Jag tolkade det som att vi var överens om tidsramen för det förestående experimentet.

Två medhjälpare till Tasermannen ställde sig på varsin sida om mig. De tog tag i mina armar.
– Du kommer att bli paralyserad. De där två håller dig så att du inte ramlar. De är utom fara – strömmen sticker inte.
Jag skulle just be honom att utveckla vad han menade med de var utom fara när det fräste till.
Taserns två strömförande pilar träffade mig mellan skulderbladen.
Smärta.
Vakuum.
Sekunderna släpade sig fram.
Vi måste ha sprängt tidsramen för experimentet för länge sedan.
Jag ville skrika abort, you sick fuck!
Men jag fick inte fram ett ljud.

Satan, Freud?

I tisdags skrev jag en nyhetsartikel om hur en norskledd militärbas "i Afghanisatan" angripits.
Det är inte okej.
Afghanistan ska det naturligtvis vara.
En vänlig läsare gjorde mig uppmärksam på stavfelet. Jag larmade nätupplagan som genast rättade stavningen.
Om någon afghan mot all förmodan skulle ha hunnit läsa min artikel, innan stavfelet korrigerades, och känner sig kränkt av den vill jag härmed oförbehållsamt be om ursäkt.

De är för härliga i den åldern

DM på Stadion

Depeche Mode spelar på Stockholm Stadion den 7 juli. Biljetterna släpps på måndag och jag - som blev utan biljetter till Globenspelningen - jublar av lycka. Men så visar det sig att ingen i bekantskapskretsen gillar DM. Och jag vill inte gå på konserten själv och stå där som en annan lallare.

Jet-lag?

Jag känner mig jet-laggad efter att ha varit i Göteborg över helgen. Det känns som om jag färdats över flera tidszoner, från stenåldern och tillbaka.

Therese i Fokus

Nu har jag tecknat en prenumeration på Fokus. Det skedde efter lika delar egen vilja/tvång.
På bilden: Fokus reporter, Therese Larsson.
Det var hon som stod för tvånget.
Therese är stringer för Fokus och befinner sig just nu - tror jag - i Mellanöstern.

Ett öga för detaljer

Den legendariska Hanna Jemth fyller år i dag - tror jag. Gratulera henne här!

Emelie has left the building

Emelie Salomonsson har gjort det enda rätta för årstiden: packat ned lite för mycket kläder och dragit till Västindien.
Till Dominikanska Republiken. Där lever hon livets glada dagar utan några som helst bekymmer.
Det sticker naturligtvis i ögonen på en annan.
Jag måste också iväg någonstans innan jag förlorar förståndet. Det här eviga mörkret tar kål på mig!

"Jasmine"

När man för andra gången samma kväll frågar servitrisen vad hon heter vet man att man inte ska ha mer.
Framför allt inte när det för andra gången samma kväll går upp för en att man ställde just den frågan förra gången man var här, och att man fick den besvarad även då.
Men jag skyller på Rosa Bloggen-Ida.
Vi skulle fika i går.
Men för Ida betyder "fika" inte nödvändigtvis detsamma som för oss andra.
Det blev jag om inte annat varse i går när jag för tredje gången hörde mig själv säga: "vi tar in en flaska vin till, tack".
Till ovannämnda Jasmine.
När jag nyss stod i duschen och minnesbilderna motvilligt masade sig tillbaka till mitt medvetna fick jag en olustig känsla i kroppen.
Hur jag än försöker så lyckas jag inte mana fram några minnesbilder över att vi betalade för oss i natt. Jag vet att Ida stack till mig en massa pengar som jag stoppade på mig men sen är det svart.

See you in court!

På tal om Göteborg så ska jag dit på fredag.
Jag är kallad att vittna i en rättegång.
Jag kan garantera er en show som aldrig tidigare skådats i en svensk domstol.
Kom dit!
Ta med någon du tycker om!
En halvtimme innan föreställningen börjar säljer jag biljetter på Gustaf Adolfs torg.
100 spänn.
Pengarna tillbaka om du inte är nöjd.

God smak

Vid en intern omröstning på jobbet i dag utsågs jag till Redaktionens bäst klädde medarbetare.

Är min tjejkompis psykopat?

Jag har en tjejkompis som jag på allvar börjar tro är en fullfjädrad psykopat.
Hon visar aldrig några känslor.
För ett tag sedan blev hon dumpad av sin dåvarande pojkvän.
När jag träffade henne i Sthlm i samma veva uttryckte jag något slags sympati och omtanke.
Jag sa:
- Jag hoppas att du inte är alltför ledsen.
Kanske en smula platt, men ändå.
Hon svarade:
- Hur kunde han lämna mig?
Hon skämtade inte.
Andra jag känner hade varit ledsna i samma situation, inte den här tjejen. För henne var det fråga om matematik, inte om hjärta-smärta. Hon fick inte ekvationen att gå ihop, vilket retade henne. Men särskilt ledsen, det visade hon inga tecken på att vara.
Jag har naturligtvis inte ställt min diagnos utifrån ett enda exempel. Det är inte så jag jobbar. Den här flickan uppvisar alla symptom som utmärker psykopaten.
Hon är trevlig, det är hon. Hennes förstånd är det inget fel på. Men allt hon gör är utan känsla och värme.
När hon ger en en kram så känns det som att slå armarna om en kall trädstam vars grenverk för en kort sekund råkar daska en på ryggen.
Hon är framgångsrik inom sitt gebit. Och det har man ju läst att psykopater är, så det kriteriet bockar jag också av i min checklista.
Nu kan jag inte räkna upp fler symptom. För även om hon saknar sjukdomsinsikt så är hon inte dum. Och vem fan vill ha en psykopat efter sig?

I'm a swine

I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine.
Sjunger med i Tiger Lillies "Swine".

Denna magiska kropp

Här sitter jag på mitt hotellrum och skrattar högt. När skrattsalvorna ebbat ut minns jag inte längre vad det var jag skrattade åt. Vad var det som var så himla roligt? Och då sätter det igång igen, det där bubblande skrattet som börjar någonstans vid tårna, jobbar sig upp genom benen, tar sats på min platta lilla mage och lämnar denna magiska kropp genom munnen för att sedan dansa iväg i en yster samba mellan kvarteren.
Vad är det jag svamlar om?

Sug på den, Freud!

Inlägget som ursprungligen fanns här har raderats av upphovsmannen.
Skälet är att det var för jävla patetiskt.

Dagsform

Jag har ett självförtroende som är större än Västra Götaland.