"Ramses II"

Det finns en människotyp som blir antingen scout eller seriemördare. Jag vet inte vem av dem som skrämmer mig mest.
Häromdagen råkade jag ut för en.
Han var fyrtio någonting och stod i ett bokstånd mitt på Odenplan och krängde böcker.
Jag såg honom inte först.
Det var bokryggarna som hade fångat mitt intresse.
Även om jag inte är en stor läsare av böcker så tycker jag paradoxalt nog om att köpa böcker.
Så jag ställde mig att rota igenom banankartongerna på jakt efter en säljande titel.
- Den här kanske kan vara någonting? sade en röst bakom min rygg.
Jag vände mig om och där stod han: scouten alternativt seriemördaren. Bägge personlighetstyperna har nedsatt syn och en faiblesse för vindtygsjackor. Det går därför inte att utifrån en hastig okulärbesiktning sluta sig till vem av dem det är man har att göra med.

Han räckte fram en bok om någon av alla faraoner som hette Ramses, oklart vilken i ordningen.
Varför i hela friden skulle jag vara intresserad av dylik litteratur? Hans boktips var suspekt. Något som en seriemördare skulle rekommendera.
- Vad kostar den? frågade jag och såg mig diskret över axeln för att kolla möjliga reträttvägar.
Jag ville inte ha hans jävla Ramsesbok, men här gällde det att vinna tid, hålla samtalet igång. Snubben var av allt att döma spritt språngande galen.
- Vad vill du ge? kontrade han.
Jag frös till is. Tänkte på mitt marsvin Patrik, oklart varför. Kanske för att hans död hade varit så meningslös.
Inför en utlandsresa hade jag lämnat honom i en familjemedlems vård. När jag kom hem två veckor senare var Patrik död och begraven. Han hade utfodrats med någonting som han inte tålde, oklart vad. Jag var bara ett barn då och det tog lång tid innan jag hämtade mig efter hans död.
- Fyrtio kronor, sa jag. Den ser ut att vara i riktigt fin kondition.