När detta skrivs har jag inte varit utanför dörren en enda gång på fyra månader. Men det går ingen nöd på mig - jag har proviant nog att klara mig i ett år.
Solljuset har jag helt lyckats att stänga ute med hjälp av svarta sopsäckar och gaffatejp.
Effekten: det går inifrån min etta inte längre att skilja dag från natt.
Efter 72 timmar i totalmörker justerade jag dygnsrytmen till 25 timmar.
Jag håller i skrivande stund på att konstruera en almanacka som bygger på endast tre årstider. Hösten är utelämnad.
Det finns en eller två personer till i lägenheten, jag vet inte vilka de är. Vi sover i skift. Tre timmar åt gången.
På andra sidan gatan hänger papparazzis som klasar ur fönstren. Genom sina teleobjektiv försöker de att få en glimt av aktiviteterna bakom den svarta väggen av plast.
Men det enda tecknet på liv i bostaden är ett oregelbundet bankande och sågande.
Det är ofrånkomligt att oljudet fortplantar sig i vår lyhörda fastighet.
För att hålla mig vaken under mitt skift brukar jag banka med en hammare i elementen, de ger ändå ingen värme längre.
Genom väggarna hör jag grannarnas oroliga funderingar:
– Vad är det han bygger därinne?
Ovissheten har drivit somliga till vansinne.
Minst ett äktenskap har kraschat som en direkt följd av den osämja mitt hemlighetsmakeri vållat.
Jag saknar dig
13 år sedan
