"En dag ska allt det här bli ditt", säger jag och sveper ut med handen över panoramat.
Jag vänder mig om mot hotellstäderskan, återigen med händerna knäppta bakom min raka rygg. På mina läppar spelar ett förbindligt leende. Hon är i full färd med att bädda min säng, verkar nästan ha ett patologiskt behov av att hålla sig sysselsatt. Visar inga tecken på att ha förstått vad jag just sagt. Jag ser att hon granskar mig i ögonvrån. En hastig rörelse från mig och hon skulle skrika i högan sky, kanske kasta sig mot dörröppningen och fly för sitt liv.
När jag på nytt tar till orda, den här gången med officersstämman, rycker hon till:
"Från Spandau i väst till Marzahn-Hellersdom i öst", säger jag. "Från Tempelhof-Schöneberg i söder till Pankow i norr - ditt!"
Jag pekar uppfordrande på henne.
Fortfarande inga tecken på tacksamhet. Inte ens ett leende kan hon kosta på sig.
