torsdag, mars 11, 2010

Min kompis

Jag har en kompis. Han playar halt. Ibland glömmer han av att playa halt. Då brukar jag påminna honom. Då blir min kompis jättearg. Han skriker ISCHIAS jättehögt. Jag säger till min kompis att han inte behöver skrika jättehögt eftersom jag inte har nedsatt hörsel. Jag frågar min kompis om han vill att jag ska playa att jag har nedsatt hörsel. Min kompis börjar halta igen. Min kompis släpar benet efter sig. Jag säger till min kompis att det ser bra ut, verklighetstroget. Min kompis skriker IDIOT jättehögt. Jag säger att det gör lite ont i öronen när min kompis skriker jättehögt.

onsdag, februari 17, 2010

Manual för samtal med tatuerad

Du har mot bättre vetande inlett ett samtal med en tatuerad. Här följer några råd att tänka på.

Fråga vad tatueringen föreställer trots att det är uppenbart.
Om vederbörande pekar på låt säga en stiliserad lotus och säger ”Det ser du väl att det är en blomma?” slår du, efter humör och dagsform, in på någondera av följande två vägar:

  1. Du tittar på den tatuerade som om denne var en spjuver som skämtade med dig. Följ upp din skeptiska blick med ett kort och gällt skratt: ”Nämen, allvarligt!”, säger du. Det första fröet av irritation är nu sått hos den tatuerade

    Det är tyvärr ganska vanligt att den tatuerade vill berätta om hur denne ”alltid velat göra en tatuering” och varför han/hon valt sitt vulgära motiv. Avbryt genast en dylik ansats!

    ”Den här fläcken”, säger du och pekar på någon del av tatueringen, ”vad föreställer den?”. Ignorera svaret och fråga om tatueringen är ”en fyllegrej”.

    Oavsett vilken kroppsdel som tatuerats frågar du varför målningen inte placerats någon annanstans på kroppen.

    När du efter många om och men låtit dig övertygas om att det faktiskt är en näckrosväxt som tatueringen föreställer frågar du vad en laseroperation går på.

  2. Det andra alternativet när du konfronterar en tatuerad är att arbeta med tystnad. En kompakt tystnad som följer på svaret ”Det ser du väl att det är en blomma!?” kommer alla gånger att uppfattas som ett uttryck för din skepsis.

    För den tatuerade till ett fönster för att under bättre ljusförhållanden granska dennes kroppsmålning. Ta ett stadigt grepp om den kroppsdel, till exempel armen, på vilken tatueringen befinner sig. Titta på tatueringen från olika vinklar och håll. Vrid på huvudet, rynka pannan, kisa med ögonen. Blöt ett finger i din mun och gnugga på en del av tatueringen som om det kommit smuts på den.

    I det här läget är det inte omöjligt att den tatuerade rycker sin lem åt sig och med ett ovårdat språk frågar vad du håller på med. Det är nu hög tid att tänka på din sorti – tatuerade har inte sällan hett temperament. Rent statistiskt har du en luttrad kåkfarare framför dig som gjort en vända eller två för grova våldsbrott.

onsdag, februari 10, 2010

Så fruktansvärt rotlös

Under ett besök på Neue Odessa Bar i går tutade jag i en tysk författare att mina föräldrar varit missionärer i Afrika och att jag huvudsakligen är uppväxt i Konungariket Swaziland. Stollen svalde historien med hull och hår.

Sporrad av mina framgångar som en tydligen ganska övertygande berättare matade jag en stund senare en wannabepoetissa med detaljerade uppgifter om mitt kringflackande liv som diplomatbarn i Schweiz, Burkina Faso och Papua Nya Guinea.

Visst, jag kunde väl anses privilegierad som utbildats på några av världens mest exklusiva privatskolor, men det var inte alla gånger så roligt visste jag att berätta.
"Pennalismen", sade jag och stirrade tyst ned i bardisken, oförmögen att tala mer om saken.

För att ytterligare understryka hur tagen jag var lät jag kindmuskulaturen arbeta.
Hon var inte lika lättlurad som det första prettot, men när jag lät tårar tränga fram i ögonen tog modersinstinkterna tydligen över; hon lade äntligen armen om mig och tröstade mig för att jag kände mig "så fruktansvärt rotlös".

måndag, november 30, 2009

Brev till godistillverkare

Jag har så länge jag kan minnas varit en storkonsument av turkisk peppar. Redan när produkten lanserades på den svenska marknaden kom jag att ingå i Er allra trognaste kundkrets. Jag var fortfarande ett barn, men hade redan fått smak för livets goda. Faktum är att mina allra käraste barndomsminnen kretsar kring turkisk peppar och de fina stunder vi hade tillsammans.

För att finansiera min konsumtion av Er prima konfektyr skaffade jag mig ett jobb, blott tio år gammal. På morgonen innan skolan delade jag ut tidningar. På eftermiddagar och kvällar sålde jag hemmagjorda lotter. Förstapriset var en teckning som Christian, en kompis, gjort men som jag satt mitt namn under.

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är jag vuxen. Vänner har kommit och vänner har gått (däribland Christian). Men någonting som har bestått genom alla år, ja till och med vuxit sig starkare, är min faiblesse för turkisk peppar, denna saltlakritsens kronjuvel.

Nu till mitt ärende. Sedan en tid bor jag i Berlin. Efter blott några dagar i min nya hemstad kom det där välbekanta suget smygandes. Som en annan Pocahontas trippade det fram i mockasiner och överrumplade mig fullständigt där jag satt böjd över min skrivbok och grunnade på en strof (jag är poet).

Jag försökte stå emot begäret genom att konsumera liknande produkter från andra tillverkare. Men ju mer jag försökte ignorera rösterna i mitt huvud desto högre och mer enträgna blev de. Till slut var jag tvungen att kapitulera villkorslöst.

Inledningsvis gick jag systematiskt tillväga. Jag finkammade Mitte, där jag bor, på jakt efter en livsmedelsbutik som kunde tänkas föra Fazer i sortimentet. I takt med att mina cirklar blev större och större ökade också min desperation. Minnet av hur jag skällde ut butiksbiträden och -chefer för att de inte säljer turkisk peppar jagar upp skammens rodnad på mina kinder. (Jag har i efterhand fått berättat för mig att mina ögon rullade i sina hålor och att fradga lade sig som ett tomteskägg runt min mun när jag ragglade runt bland butikshyllorna.)

Den skaparkraft jag ägde är i dag som bortblåst och jag tampas nu med skrivkramp och letargi. Detta medför naturligtvis ett framtida inkomstbortfall - för att inte tala om den konstnärliga, irreparabla skada som uppstått.
Nu skriver jag till Er för att höra mig för hur vi kan nå en förlikning och göra upp i godo. Har Ni något förslag på hur jag kan kompenseras för de men jag lidit genom Fazers underlåtenhet att etablera sig på den tyska marknaden? Jag tänker i termer av turkisk peppar och i enheten lådor.

Vänligen,

XX

fredag, oktober 23, 2009

Kottbusser Damm en fredag i oktober

Jag andas pengar och framgång när jag tar en promenad nedför Kottbusser Damm i Berlins fattigare kvarter. Med mina rikemansmanér väcker jag naturligtvis en hel del uppmärksamhet.

Mödrar i hucklen, med små barn i händerna, stannar upp, sätter sig på huk och viskar till telningarna:
- Titta på honom! Se med vilken värdighet han rör sig, vad verserad han är! Så kan ni också bli om ni lägger manken till!

Barnen tittar på mig med sina stora bruna ögon, av allt att döma imponerade över min uppenbarelse. Jag blinkar åt dem och gör tummen upp.
Som förebild är det viktigt att föregå med gott exempel och ge ungarna hopp om en bättre framtid.

En tiggare som tycks ha materialiserat sig ur tomma intet tränger sig in i mitt synfält. Han stammar vädjande fram någonting om fru och många barn. Jag sjasar iväg honom innan hans litania gjort mig på dåligt humör.
Foto: Taz.de

måndag, april 27, 2009

Brev från 30:e våningen

Jag står vid fönstret i min svit på 30:e våningen på Hotel Park Inn Alexanderplatz. Med händerna bekvämt knäppta bakom ryggen blickar jag ut över Berlin. Som en fältherre efter ett blodigt slag. Inspekterandes sina erövringar.

"En dag ska allt det här bli ditt", säger jag och sveper ut med handen över panoramat.
Jag vänder mig om mot hotellstäderskan, återigen med händerna knäppta bakom min raka rygg. På mina läppar spelar ett förbindligt leende. Hon är i full färd med att bädda min säng, verkar nästan ha ett patologiskt behov av att hålla sig sysselsatt. Visar inga tecken på att ha förstått vad jag just sagt. Jag ser att hon granskar mig i ögonvrån. En hastig rörelse från mig och hon skulle skrika i högan sky, kanske kasta sig mot dörröppningen och fly för sitt liv.

När jag på nytt tar till orda, den här gången med officersstämman, rycker hon till:
"Från Spandau i väst till Marzahn-Hellersdom i öst", säger jag. "Från Tempelhof-Schöneberg i söder till Pankow i norr - ditt!"
Jag pekar uppfordrande på henne.
Fortfarande inga tecken på tacksamhet. Inte ens ett leende kan hon kosta på sig.