"En dag ska allt det här bli ditt", säger jag och sveper ut med handen över panoramat.
Jag vänder mig om mot hotellstäderskan, återigen med händerna knäppta bakom min raka rygg. På mina läppar spelar ett förbindligt leende. Hon är i full färd med att bädda min säng, verkar nästan ha ett patologiskt behov av att hålla sig sysselsatt. Visar inga tecken på att ha förstått vad jag just sagt. Jag ser att hon granskar mig i ögonvrån. En hastig rörelse från mig och hon skulle skrika i högan sky, kanske kasta sig mot dörröppningen och fly för sitt liv.
När jag på nytt tar till orda, den här gången med officersstämman, rycker hon till:
"Från Spandau i väst till Marzahn-Hellersdom i öst", säger jag. "Från Tempelhof-Schöneberg i söder till Pankow i norr - ditt!"
Jag pekar uppfordrande på henne.
Fortfarande inga tecken på tacksamhet. Inte ens ett leende kan hon kosta på sig.
8 kommentarer:
Robert! Nu förstår jag hur illa ställt det är med dig. :)
Ja! Ja, ja, ja!
Först skrattar jag.
Sen skrattar jag lite till.
Sen kommer ett litet efterfniss följt av ett "mmmm..."
Och tanken "Robert är ett geni" kommer att hänga kvar i veckor.
Dönerkebap für alle!
Och du säger att jag är sjuk i huvudet, Robo. Dålig på att uppdatera är du också. Tur för dig att jag inte kan tyska, annars hade jag skrivit något nedlåtande om dina artiklar också.
Linus: Jag har aldrig haft det bättre!
Hanna: Love your style, kid!
F.R. David: Det behövs fler människor som du!
Anonym a.k.a. Joey: Kom ihåg att bära eventuella armband runt vänster handled, inte höger.
Momo: Tro mig, det är inte bara jag som säger det. Tvärtom är jag ofta den som får ta dig i försvar när de andra går igång och ställer den ena diagnosen efter den andra.
HAHA! det är var det bästa jag läst på länge! fan va gött
Charlie Isabel: Tack för de vänliga orden!
Skicka en kommentar