Hamngatan, Stockholm

Där står drivor med folk.
De ser hänförda ut.
Det tisslas och tasslas.
Alla är vända åt samma håll.
Som slagna av blixten.
En masspsykos?
Ett väckelsemöte?
Jag banar min väg genom folkhavet.
Bara fyra led kvar framför mig.
Tre.
Två.
Nu ser jag.
NK:s julskyltning.
Vilka sjuka jävlar!
Herregud, det här är 2005, snart 2006!
Vad är det som är så fascinerande med ett par uppstoppade dockor i jätteformat!?
Okej, de rör på sig en aning.
- Det ser inte ens verkligt ut, säger jag till en kille i min egen ålder.
Blicken han ger mig andas stryk.

Berättelsen om en liten planta

Den där apelsinplantan i mitt fönster, jag förstår inte vad det är med den.
En gång i tiden var det en prunkande oas som alla i kvarteret talade om med avund i rösten. Man sade om mig att jag hade gröna fingrar, att det bodde en liten trädgårdsmästare i mig.
Inte nu längre.
Nu har grannarna slutat att hälsa på mig. Möter jag någon i trapphuset så slår de ned blicken och låtsas inte höra mitt "hej". Jag har blivit utfryst ur den trygga gemenskap som medlemsskapet i en bostadsrättsförening normalt bjuder.
Allt är apelsinplantans fel.
Den slokörade apelsinplantan.
Jag förstår ingenting.
Jag har gjort allt!
Jag har vattnat fanskapet hyfsat regelbundet.
Jag har pratat med den. Sagt saker som att "det här ska nog ordna sig, lille vän".
När stämningen blivit för dyster har jag berättat roliga historier som haft så makalösa poänger att jag kiknat av skratt.
Under hela tiden har jag haft ögonen på plantan. Jag har observerat den med den analytiska blicken hos en vetenskapsman vars banbrytande forskarrön en dag kommer att föra honom raka vägen till Konserthuset i Stockholm där han får ta emot Nobelpriset i medicin ur kungens hand.

Jag vattnar och vattnar men bladen är fortfarande torra som fnöske. Den ser lika vissen ut som vanligt, krukväxten.
Det har bara sporrat mig.
- Jag ska fan få liv i dig din lille jävel om det så blir det sista jag gör! har jag väst åt den.
Sedan har jag dragit upp persiennen och låtit växthelvetet bada i ljus.
Ingen respons naturligtvis. Vad hade jag väntat mig? Ett mirakel?
Aningen modstulen har jag sonika fällt ned persiennerna och justerat spjällen så att apelsinplantan fått lagom med ljus, varken för mycket eller för litet.
Jag har vakat vid dess sida, som man vakar vid en anhörigs dödsbädd.
Överöst den med kärlek kort och gott.
Ingenting jag gjort har emellertid haft någon som helst effekt, det har jag med stigande förtvivlan insett.
Nu talar jag inte längre med den. Jag skriker åt den. Okvädinsord. Försöker provocera fram en reaktion.
Det är naturligtvis omoget och irrationellt - men mänskligt.
Jag är ingen robot utan känslor.
Jag är bara en helt vanlig kille som försöker driva upp en planta.

Människa-Naturen: 0-1.

Fåglarna

Maria på jobbet säger att jag måste ha inbillat mig alltihopa, men jag kan svära på att det är sant. De satans jävla duvorna eyeballade mig i morse. De stirrade på mig som om jag vore ett miffo på lufthålspermission. Och så kuttrade de sinsemellan.
Som om jag inte förstod fågelspråk.
Vad tror de? Att jag är en idiot?
Jag visslade en trudelutt för att visa att jag faktiskt hörde dem.

Halsen har gått av

Halsen på min gitarr har gått av. På inrådan av en reporterkollega ringde jag upp mitt försäkringsbolag.
– Min gitarr är sönderslagen. Kan ni ge mig pengar?
– Personnummer?
Med ett par knapptryckningar hittade handläggaren mig och min hemförsäkring i bolagets klientregister.
– Nej, sa hon. Vi kan inte ersätta dig för skadan. För det krävs en tilläggsförsäkring och någon sådan har du inte tecknat.
Anade jag skadeglädje i hennes röst? Hon var född sadist och njöt av situationen i fulla drag - det var alldeles uppenbart. Var det här hennes sinnessjuka sätt att få sin dagliga kick? Genom att ta ut sitt bittra agg mot mig – en klient som betalat sina premier i tid varenda månad sedan barnsben och hade tio skadefria år i ryggen?
– Nähä? utbrast jag med vad jag nu - med lite distans till alltihopa - medger var en överdrivet frågande intonation. Vad t ä c k e r min hemförsäkring då?
– Brand och stöld.
För att markera mitt missnöje med bolagets ogina inställning avslutade jag samtalet genom att lägga på luren utan någon avrundande artighetsfras. Handläggaren hade hamnat i en mental återvändsgränd. Jag skulle inte ha kommit någon vart med henne.
På nytt ringde jag upp försäkringsbolaget. Tyvärr svarade samma handläggare.
– Min gitarr har brunnit upp, sa jag. Kan ni ge mig pengar?
– Var det inte du som ringde alldeles nyss?
– Hurså?
– Jag tycker mig känna igen din röst.
Klick.

Det är inte sant

Alltså, får ett par jeans sitta så här snyggt?
Jag tittar på mig själv i spegeln. På den där fasta jeanshäcken.
Tappar andan.

Leve Journalistbloggen!

Bild tagen innanför murarna på det ökända fängelset Alcatraz (a.k.a. The Rock) varifrån det sägs att ingen kunnat rymma.
Stort tack till Abrahamsson International som gett mig tillgång till det häpnadsväckande fotografiet!

Ta mig till solen, någon!

Jag har varit i 27 länder visade det sig när jag klickade i ett formulär för att skapa bilden ovan.
Det blir i ett slag uppenbart att det finns vita fläckar på min karta. Sydamerika och Oceanien är två kontinenter som borde anmäla mig till diskrimineringsombudsmannen (DO).

Hatad

Jag är väldigt lätt att tycka om.
Ställ mig inför 100 människor och 99 av dem kommer att älska mig.
Den 100:e hatar mig.
Det slår aldrig fel.
Alltid är det någon jävel som ska störa sig på mig.

Sellout av Je t'aime Pettersson?

Min gode vän "Je t'aime" Pettersson jobbar som redigerare/reporter på en dagstidning någonstans i Sverige.
På sistone har jag noterat hur han övergett sitt ordinarie bevakningsområde för att istället ägna sig åt konsumentjournalistik.
Je t'aime testar prylar som kan vara bra att ha.
Jag kan inte frigöra mig från tanken på att han genomför testerna enkom för att lägga beslag på diverse produkter som han för stunden behöver.
Först ut: test av rakhyvlar.
Je t'aime rakade sig med dyra rakhyvlar och Je t'aime rakade sig med billiga. Sedan kliade han sig på sin mer eller mindre lena haka, vägde för- och nackdelar mot varandra för att slutligen betygsätta modellerna, en efter en.
Eftersom Je t'aime inte har några högre tankar om läsekretsen drog han sig inte för att vara övertydlig i sina omdömen.
"Aj! Aj! Aj!", stönade han av vad man får förmoda var smärta efter att ha testat en billig engångsvariant.
Det gick inte att ta miste på Je t'aimes besvikelse. Betyget blev också därefter: 1.
Om den bästa modellen i testet skrev han att den var "rakhyvlarnas Rolle Royce".
Vem fan är R o l l e Royce?

Thåström, vad är det fråga om?

"Han rökte röda Commerce utan
Hans far hade varit stins i Laholm
Han skulle visst blivit tandläkare men han
Han hamnade i armén
Han hade spelat handboll i Drott en gång
Han hade en pistol i sin garderob
Han skulle alltid visa upp den för oss ungar när han
När han var full"

Vad i helvete är det här för någonting, kanske du frågar dig?
Det är en vers ur Främling överallt - en av låtarna på Thåströms kommande skiva Skebokvarnsv. 209.
Du tror jag skämtar.
Nej, tyvärr. Det är mycket illa.
När jag skriver detta har jag gråten i halsen. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag famlar febrilt efter pillerburken men upptäcker till min fasa att den är tom.
Så jag har inget annat val än att att korka upp vinare nummer två och halsa det sura rödtjutet.
Kom Harmagedon, kom!

Det finns naturligvis förmildrande omständigheter med Skebokvarnsvägen 209.
Som Thåströms sång till exempel. Man kan komma undan med det mesta med en sådan röst, till och med mord.
Jag skulle köpa Thåströms skivor även om han bara läste upp telefonkatalogen rakt upp och ner.
Det hade nästan varit att föredra framför några av pekoralen på nya plattan.
The Haters till exempel.
Låt mig säga så här: Jag får lust att gå och dränka mig i Brunnsviken i pur förtvivlan när jag lyssnat på den.

Gud ska veta att jag älskar Thåström.
Det är därför det gör så ont just nu.
Okej, jag ska försöka att säga någonting generöst om nya plattan också.
Lyssnar man inte på texterna så är Skebokvarnsv. 209 okej.
Det är så långt jag kan sträcka mig. Nu ska jag gå och dränka mig.

Tidigare inlägg om Thåström: Fanfanfan och Fanfanfan, Pimme!

Tillfälligt avbrott

Jag skriver till er från sjukhussängen. Har blivit inlagd på hispan. Doktorn säger att jag fått en släng av storhetsvansinne.
- Det är en vanlig yrkesåkomma bland journalister, säger han.
Jag skrattar och håller med. Sedan börjar jag att tala om mig själv i tredje person singular.
Doktorn tittar konstigt på mig. Har han ingen humor, den idioten?
Plötsligt rycker vi till av ett hjärtskärande skrik. Det är långt och utdraget och osar nattsvart ångest.
Det tystnar lika tvärt som det började.
Men så - precis när jag hämtat andan - brakar helvetet lös igen. Högre den här gången, mycket högre. Det låter verkligen sjukt. Varför ger de inte dåren en lugnande spruta?
Jag och doktorn tittar på varandra, den ene mer förfärad än den andre.
Han lägger sin hand på min vidöppna mun. Det ohyggliga larmet upphör.
Det är lika bra det. Jag är trött och vill sova.

Gör din egen fantombild

FBI och Bundeskriminalamt tillhör kretsen av polisorganisationer som då och då använder sig av så kallade fantombilder för att identifiera en gärningsman. Med hjälp av vittnen bygger polisen successivt upp en bild på den misstänkte.
Ett av de mest kända svenska exemplen är fantombilden här till höger som togs fram efter mordet på Olof Palme - med mindre lyckat resultat.
Nu kan du göra en egen fantombild.

Köpes: synth med pianoljud

Jag vill ha en synthesizer med pianoljud och är beredd att hosta upp stålar för att få min vilja igenom. Låt mig lägga ett skambud på din gamla synth.

Enter Sandman

Kvällsmat: zopiklon. Yummie.

Jag lät mig skjutas

Smärta är inte min grej. Inte alls.
Trots det lät jag mig skjutas för två månader sedan. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhand.
Jag måste tyvärr rusa till bussen nu.
Foto: Emma Lalinder

Öppet brev till Expressens Niklas Svensson

Niklas, det smärtar mig att säga, men din blogg ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig.
Hade jag varit kirurg och din blogg kom in som patient på akutmottagningen där jag arbetade så hade jag efter en hastig okulärbesiktning vänt på klacken i svängdörrarna till operationssalen.
- Det finns inget att göra, syster. Koppla bort respiratorn. Gör slut på lidandet. Något värdigt liv är inte längre möjligt. Vill du ha kaffe? Svart? Eller med en skvätt mjölk i?

I topp på din välbesökta politikerblogg, Niklas, ligger någon annons och blinkar nonstop. Som ett stroboskop.
Du vet, den där sortens blinkande lampor som förekom på de där högstadiediskoteken som du var så förtjust i när du gick i grundskolan (och som du - vilket inte är okej - även hängde på under din gymnasie- och komvuxtid).

Du var inte direkt någon Travolta på dansgolvet, det var du inte. Men när du gjorde "roboten" i ljusblixtarna från diskolampan var du oslagbar. Ingen kunde slå dig på fingrarna där.
Du gick liksom upp i dig själv på ett sätt som var nästan otäckt att beskåda.
Men du fick en hel del uppmärksamhet från det täcka könet, det kan ingen ta ifrån dig.

Vi andra, som inte hade annat än våra fåniga moves att komma med, stod där som en skock panelhönor.
Vi glodde avundsjukt och missunnsamt på dig och din stela dans.
Vi blev inte sedda.
Det hjälpte inte att vi övat in vartenda Lili & Sussie-steg som fanns. Inte ett jävla dugg. Det är ju för fan förnedrande när man tänker på det.
Det var din show, Niklas. Din och ingen annans. Vi andra var bara publik. Kulisser. Du var huvudnumret.

Hur som helst, den där hysteriska annonsen i topp på din blogg gör mig nervös. Det känns som om jag ska få ett epileptiskt anfall vilken sekund som helst.
Men det var inte om detta jag skulle skriva.
Jag och Rosa Bloggen-Ida undrar när du ska börja länka till våra respektive sidor.
Vi är inte helt tillfreds med den rådande ordningen, det vill säga att vi vidarebefordrar enorma mängder trafik till din blogg och inte får ett skit tillbaka.

Din vän och förebild,

Robert H.

Fanfanfan, Pimme!

Fanfanfan är inte bara titeln på Joakim "Pimme" Thåströms nya singel. Det är också vad du kommer att utbrista när du hört låten.
Jag har alltid sagt att jag skulle ta en kula för Thåström. Att jag skulle bli en mänsklig sköld för honom om det började smälla. Denna generösa gest från min sida har varit ett utslag av min förbehållslösa kärlek för artisten som gett oss Ebba Grön, Imperiet och PLP.
Okej, de sistnämnda hade man kanske kunnat klara sig utan.

Det är, i ljuset av ovan anförda, inte lätt att säga, men det måste bli sagt: singeln suger.
Jag har lyssnat på den minst 20 gånger vid det här laget.
Fanfanfan hade med nöd och näppe platsat som b-sida på en Ulf Lundell-singel.
Det bådar inte gott inför kommande plattan, Skebokvarnsvägen 209.

Inkallad till chefen

I dag kallades jag in till ett möte med redaktionschefen. Jag tänkte att hon kanske ville diskutera en lönehöjning med mig.
Jag misstog mig.
- Det har kommit till min kännedom att du i stort sett dagligen delar ut råd av medicinsk natur till dina medarbetare, sa hon.
Vad svarar man på det?
- Ja, vadå då? sa jag.
- Mig veterligen är du reporter och inte läkare.
Formellt sett hade hon rätt.
- Medicinfrågor har alltid intresserat mig, svarade jag i ett försök att vinna tid. Det är en fascinerande vetenskap.
- Jo, men du har ju skrivit ut recept på gula post it-lappar och delat ut bland dina arbetskamrater.
När hon sa "recept" tecknade hon citationstecken med fingrarna. Som om jag vore lite bakom.
- Det är flera som tagit illa vid sig, fortsatte hon.
- Jaså?
- Du har ordinerat Göran, jag citerar: "bananer samt demenshämmande stolpiller - att tas morgon, middag och kväll."
- Det är möjligt.
När jag sa "möjligt" tecknade jag citationstecken med fingrarna. Som om hon vore lite bakom.
- Och till Margaretha har du skrivit ut klozapin. Det är ju psykofarmaka som ordineras personer som lider av hallucinationer och vanföreställningar!
- Exakt!
- Och så för du journalanteckningar över dina kollegor! Om Olle skriver du att han bör tvångs...
- Försök inte! avbröt jag henne bryskt.
Hennes gåpåiga sätt gick mig på nerverna.
- Patientsekretessen förbjuder mig att...
- Men du är ju inte läkare, Robert! skrek hon.
Jag nickade och hummade för att visa att jag lyssnade. I själva verket var jag långt borta i tankarna.

Olycksbådande förväxling

Alldeles nyss förväxlade jag mina antidepressiva läkemedel med sömntabletterna. Jag råkade ta de senare istället för de förra.
Återkommer med en rapport om hur det gått på jobbet i dag.

Det är så att man kan spy

Det finns en klubb i Sverige med 1 800 medlemmar. De ägnar sig åt "allt från brännboll, chokladprovning och pubaftnar till mycket djuplodande diskussioner inom politik och olika vetenskaper."
Låter jätteskojsigt.
Men vem som helst får inte vara med och leka. Det spelar ingen roll om du är en hejare på brännboll eller en jävel på att supa. Det här är nämligen ingenting för kreti och pleti.
Bara de som är väldigt intelligenta får vara med och leka. Och jag vågar påstå att du inte är en av dem.
För att bli en i gänget måste du genomföra ett IQ-test och uppnå en viss fastställd poäng (131). Bara två procent av Sveriges befolkning anses ha så hög IQ.
Ingen av dem besöker den här bloggen. Det hade inte du heller gjort om du hade haft någonting innanför pannbenet.
Hur som helst, IQ-klubbens syfte är bland annat "att främja mänsklig intelligens."
Det gör man tydligen bäst genom att frottera sig med sina intelligensmässiga likar.
- Vi andra då? kanske någon dum jävel frågar sig nu.
- Ja, vad fan tror du? svarar jag. Vi är hänvisade till våra medelmåttor till vänner.
Man behöver i alla fall inte vara någon Einstein för att ha behållning av IQ-klubbens hemsida, även om vissa delar för tankarna till de ideal som skulle ligga till grund för Tredje riket.
På sajten finns avsnitt som stundtals är lysande underhållning.
Medlemmarna tar sig själva på mycket stort allvar.
Ibland försöker de bjuda på sig själva. De partierna är bäst.
Jag gillar också avsnitten i vilka de ställer lite naiva frågor till sig själva som de sedan besvarar med ett förstående och möjligen medlidsamt leende på läpparna.
"Är inte den här formen av föreningar en sorts elitism som egentligen inte borde finnas i ett modernt samhälle?
SVAR: En medlem sa annars att vår förening inte är till för någon sorts elit utan utgör snarare en tillflyktsort för oss mentalt avvikande."
Det är så att man kan spy.

SOS-larmet från natten då Palme sköts

Sveriges statsminister Olof Palme sköts ihjäl på Sveavägen för snart 20 år sedan.
Det har skrivits otaliga böcker om mordet, den ena sämre än den andra. Böckerna har det gemensamt att de bygger på lösa antaganden och fantasifulla mordteorier. Det känns som om författarna förläst sig på dåliga kriminalromaner och nu gör ett inte helt lyckat försök att knyta ihop fiktion med fakta.
Det finns konspiratoriskt lagda privatspanare som hävdar att larmtider etc manipulerats i något slags gigantisk konspiration där högerextrema poliser hållit i trådarna. "Bandets äkthet har ifrågasatts! Är alla samtal med och hur är det med Fröken Urs tidsangivelser?", skriver Stefan Larsson på sin hemsida.
Nu kan du lyssna på bandet från Länsalarmcentralen (LAC) från mordnatten och bilda dig en egen uppfattning. Mp3-filen är på cirka 27 megabyte.

Aftonbladets redigerare på rockturné

Han ser ut som en rockstjärna och behandlar sina vänner som om de vore ett gäng groupies. Jag talar naturligtvis om Aftonbladetredigeraren och enmansorkestern Andrev Bergström. Han befinner sig i skrivande stund på turné i Glasgow.
Foto: Robot

Den store blondinos hem till salu

Författaren Sture Dahlströms hem, Heingeborgen, är till salu. Här har Sture Dahlström författat flera av sin odödliga verk och här har hans hustru, konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt, målat några av sina tavlor.
Det känns inte okej att någon krösus med backslick ska flytta in efter dem.
Heingeborgen borde - på statens bekostnad - ha gjorts om till ett levande museum eller en konstskola eller en skrivarskola eller vad som helst som hade kunnat hedra Sture Dahlströms minne.
Men inte bara krängas till vem som helst.

DN-reporter fick burka av maken

Vi kan ha sett det sista av Dagens Nyheters reporter Helena Öberg - bildligt talat. Hon är nämligen numera den stolta ägaren av en burka. Helena Öberg fick det vackra klädesplagget i present av maken sedan denne varit på tjänsteresa i Oman.

Misstänkt fusk bakom bloggframgång

Rosa bloggen har helt otippat intagit förstaplatsen på Bloggtoppen i underavdelningen Kultur. På mycket kort tid har antalet besökare på sidan ökat dramatiskt. Bloggens grundare, Ida Thunberg, förnekar att fusk ligger bakom de anmärkningsvärda siffrorna.
En fråga-svarintervju med henne kommer att publiceras på Journalistbloggen inom kort.
Foto: Robot

Händelser i sängkammaren

I morse vaknade jag med huvudet inlindat i aluminiumfolie. Jag har vaga minnesbilder av att jag, när jag kröp till kojs någon gång sent i natt, förde ett resonemang (oklart med vem) om att ingen skulle kunna avlyssna mina drömmar.
Mannen på bilden har ingenting med inlägget att göra.

Varför är så mycket tillåtet?

I vilket annat land som helst så hade en dialekt som skånska förbjudits. Men inte i Sverige. Här får man tydligen bräka hur som helst utan vidare. Allt fler frågar sig: varför?

Just nu: DN:s nyhetsredaktion på AG

Delar av Dagens Nyheters nyhetsredaktion befinner sig i skrivande stund på Allmänna Galleriet på Kungsholmen i centrala Stockholm.
Varför inte ta tillfället i akt och säga din favoritreporter ett sanningens ord?
Även Expressen är ute och slår runt. Nyhetsredaktionen firar en medarbetare på krogen Paus i Vasastan senare ikväll, erfar Journalistbloggen.
DN-reportrar på AG, från vänster till höger: Marcus Ålsnäs, Pernilla Ahlsén och Mona Boholm. Foto: Robot

1000:e besökaren en vinnare

Journalistbloggens 1000:e besökare vinner en middag med valfri journalist. Jag känner alla i branschen så det är en smal sak för mig att ordna. Pick one, anyone.
Jag är tvungen att ta till sådana här desperata marknadsföringsknep för att öka tillströmningen av besökare till den här bloggen.

Maria Gners har dragit till Singapore

Maria Gners, juridikstuderande och SvD-medarbetare, har tagit sitt pick och pack och dragit till Singapore. Den officiella förklaringen är att hon ska studera juridik där. Men Journalistbloggen kan idag avslöja att en försvinnande liten del av tiden ägnas åt studier i ordets rätta bemärkelse. Att resa och uppehälle finansierats med ett generöst stipendium som storleksmässigt motsvarar ett u-lands BNP är naturligtvis en besvärande omständighet.
Den som är intresserad av hur ett "utbytesår" på andra sidan jordklotet kan te sig kan följa Marias eskapader i Resedagboken.
Foto: Robot

Laleh for president!

Lalehs debutskiva har blivit ett lika viktigt inslag i mitt liv som föda, vätska och syre.
Köp hennes skiva!
Foto: Shahab Salehi

Segelbåt till salu

Köp min Albin Viggen! För 45 000 kronor kan Nadia bli din.
OBS! Mongot på bilden ingår ej.

Mer info om Albin Viggen.

Foto: Robot

Det finns bara en Niklas Svensson

Kan Expressens politiske reporter Niklas Svensson blogga om ditten och datten så kan jag. Han är ett veritabelt kärnkraftverk av energi. Under dygnets alla timmar dyker det upp inlägg på Politikerbloggen. Det verkar inte spela någon roll om han är hemma eller på krogen, nykter eller berusad.