Jag skriver till er från sjukhussängen. Har blivit inlagd på hispan. Doktorn säger att jag fått en släng av storhetsvansinne.
- Det är en vanlig yrkesåkomma bland journalister, säger han.
Jag skrattar och håller med. Sedan börjar jag att tala om mig själv i tredje person singular.
Doktorn tittar konstigt på mig. Har han ingen humor, den idioten?
Plötsligt rycker vi till av ett hjärtskärande skrik. Det är långt och utdraget och osar nattsvart ångest.
Det tystnar lika tvärt som det började.
Men så - precis när jag hämtat andan - brakar helvetet lös igen. Högre den här gången, mycket högre. Det låter verkligen sjukt. Varför ger de inte dåren en lugnande spruta?
Jag och doktorn tittar på varandra, den ene mer förfärad än den andre.
Han lägger sin hand på min vidöppna mun. Det ohyggliga larmet upphör.
Det är lika bra det. Jag är trött och vill sova.
Jag saknar dig
13 år sedan
7 kommentarer:
Jag vet hur det känns. Jag vet VERKLIGEN hur det känns.
Lustigt att du har tillgång till dator på hispan...
Det kanske är en särskild journalisthispa? Alla får ta med sig en laptop in...
Daniel: Roligt att höra att du har segervittring.
Prisse: Det ante mig.
Tinselflickan: Doktorn säger att du bara finns i mitt huvud. Och att du är "en ond jävel".
Klart, slut.
jag gråter av skratt. fan, robert från götet, du kan när du vill. som vi brukar säga.
Tack för de vänliga orden!
Storhetsvansinne allstå... ja, det låter ju oroväckande.
Du kan vara lugn, lillsyrran, jag är redan på bättringsvägen. Känner mig som en nolla igen.
Skicka en kommentar