Så fruktansvärt rotlös

Under ett besök på Neue Odessa Bar i går tutade jag i en tysk författare att mina föräldrar varit missionärer i Afrika och att jag huvudsakligen är uppväxt i Konungariket Swaziland. Stollen svalde historien med hull och hår.

Sporrad av mina framgångar som en tydligen ganska övertygande berättare matade jag en stund senare en wannabepoetissa med detaljerade uppgifter om mitt kringflackande liv som diplomatbarn i Schweiz, Burkina Faso och Papua Nya Guinea.

Visst, jag kunde väl anses privilegierad som utbildats på några av världens mest exklusiva privatskolor, men det var inte alla gånger så roligt visste jag att berätta.
"Pennalismen", sade jag och stirrade tyst ned i bardisken, oförmögen att tala mer om saken.

För att ytterligare understryka hur tagen jag var lät jag kindmuskulaturen arbeta.
Hon var inte lika lättlurad som det första prettot, men när jag lät tårar tränga fram i ögonen tog modersinstinkterna tydligen över; hon lade äntligen armen om mig och tröstade mig för att jag kände mig "så fruktansvärt rotlös".