Brev till godistillverkare

Jag har så länge jag kan minnas varit en storkonsument av turkisk peppar. Redan när produkten lanserades på den svenska marknaden kom jag att ingå i Er allra trognaste kundkrets. Jag var fortfarande ett barn, men hade redan fått smak för livets goda. Faktum är att mina allra käraste barndomsminnen kretsar kring turkisk peppar och de fina stunder vi hade tillsammans.

För att finansiera min konsumtion av Er prima konfektyr skaffade jag mig ett jobb, blott tio år gammal. På morgonen innan skolan delade jag ut tidningar. På eftermiddagar och kvällar sålde jag hemmagjorda lotter. Förstapriset var en teckning som Christian, en kompis, gjort men som jag satt mitt namn under.

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är jag vuxen. Vänner har kommit och vänner har gått (däribland Christian). Men någonting som har bestått genom alla år, ja till och med vuxit sig starkare, är min faiblesse för turkisk peppar, denna saltlakritsens kronjuvel.

Nu till mitt ärende. Sedan en tid bor jag i Berlin. Efter blott några dagar i min nya hemstad kom det där välbekanta suget smygandes. Som en annan Pocahontas trippade det fram i mockasiner och överrumplade mig fullständigt där jag satt böjd över min skrivbok och grunnade på en strof (jag är poet).

Jag försökte stå emot begäret genom att konsumera liknande produkter från andra tillverkare. Men ju mer jag försökte ignorera rösterna i mitt huvud desto högre och mer enträgna blev de. Till slut var jag tvungen att kapitulera villkorslöst.

Inledningsvis gick jag systematiskt tillväga. Jag finkammade Mitte, där jag bor, på jakt efter en livsmedelsbutik som kunde tänkas föra Fazer i sortimentet. I takt med att mina cirklar blev större och större ökade också min desperation. Minnet av hur jag skällde ut butiksbiträden och -chefer för att de inte säljer turkisk peppar jagar upp skammens rodnad på mina kinder. (Jag har i efterhand fått berättat för mig att mina ögon rullade i sina hålor och att fradga lade sig som ett tomteskägg runt min mun när jag ragglade runt bland butikshyllorna.)

Den skaparkraft jag ägde är i dag som bortblåst och jag tampas nu med skrivkramp och letargi. Detta medför naturligtvis ett framtida inkomstbortfall - för att inte tala om den konstnärliga, irreparabla skada som uppstått.
Nu skriver jag till Er för att höra mig för hur vi kan nå en förlikning och göra upp i godo. Har Ni något förslag på hur jag kan kompenseras för de men jag lidit genom Fazers underlåtenhet att etablera sig på den tyska marknaden? Jag tänker i termer av turkisk peppar och i enheten lådor.

Vänligen,

XX