När detta skrivs har jag inte varit utanför dörren en enda gång på fyra månader. Men det går ingen nöd på mig - jag har proviant nog att klara mig i ett år.
Solljuset har jag helt lyckats att stänga ute med hjälp av svarta sopsäckar och gaffatejp.
Effekten: det går inifrån min etta inte längre att skilja dag från natt.
Efter 72 timmar i totalmörker justerade jag dygnsrytmen till 25 timmar.
Jag håller i skrivande stund på att konstruera en almanacka som bygger på endast tre årstider. Hösten är utelämnad.
Det finns en eller två personer till i lägenheten, jag vet inte vilka de är. Vi sover i skift. Tre timmar åt gången.
På andra sidan gatan hänger papparazzis som klasar ur fönstren. Genom sina teleobjektiv försöker de att få en glimt av aktiviteterna bakom den svarta väggen av plast.
Men det enda tecknet på liv i bostaden är ett oregelbundet bankande och sågande.
Det är ofrånkomligt att oljudet fortplantar sig i vår lyhörda fastighet.
För att hålla mig vaken under mitt skift brukar jag banka med en hammare i elementen, de ger ändå ingen värme längre.
Genom väggarna hör jag grannarnas oroliga funderingar:
– Vad är det han bygger därinne?
Ovissheten har drivit somliga till vansinne.
Minst ett äktenskap har kraschat som en direkt följd av den osämja mitt hemlighetsmakeri vållat.
Jag saknar dig
13 år sedan
8 kommentarer:
Robo? Vad är det du mackapär du håller på och konstruerar därinne?
Jojo, du lever! Det ska jag fira med en tom kha-soppa, nu på en gång! "Mackapär" är för övrigt ett ord man hör alldeles för sällan! Det förvånar mig inte ett ögonblick att det är just du som plockar upp det.
Hurra!
Sture Dahlströms själ lever och har tydligen valt att bo en stund i Roberts perfekt utmejslade kropp.
Och jag älskar det!
Ta mig tusan, han lever - fortfarande!
Skål för det!
Som jag har väntat!
Det här är inte okej.
Välkommen tillbaka!
Till journalistiken menar jag.
Och till Nyköping, även om brutala polismord är sorgligt värre.
Då behöver vi en rapport om vilka reportrar som var värst/bäst på plats.
Eller kanske bara vilka som var där, det börjar ju bli ovanligt.
Skönt att ha dig tillbaka i vilket fall! Och brunch vid tolv, om du har vaknat..
Jag förväntade mig att komma in i en blogg fylld med smaskiga saker som skett på redaktionen. Som den journaliststudent jag är, är det något med just smaskigheter och redaktion som låter väldigt smakfullt i mina öron.. Nu har jag kanske inte läst tillräckligt mycket för att kunna uppfatta om dessa smaskigheter döljer sig mellan raderna, annars skulle jag vilja se mer av dem nästa gång jag kikar in här :)
by the way, om du skulle få för dig att kontakta mig vid smaskig uppdatering bör du ha min adress :P
Skicka en kommentar