fredag, maj 12, 2006

Gin & Tonic

Efter att ha tagit del av de senaste rönen om den ultimata fyllan så har jag med noggrannheten hos ett schweiziskt fickur siktat på de magiska 0,6 promillen.
Problemet är inte att nå upp till den nivån - det är en barnlek. Grejen är att ligga kvar.
På Anna Bodins fest i går misslyckades jag kapitalt.
Jag tror att man skulle kunna beskriva mitt tillstånd som att jag "var i gasen".
Redan vid 0,2 hade jag för länge sedan glömt allt prat om 0,6.

Vid 0,8 var jag ordentligt desorienterad där jag stod på Annas balkong och blickade ut över Stockholms takåsar. Jag kunde för allt i världen inte få ihop att S:t Eriksbron låg där den låg, när jag stod där jag stod.
- Den borde ligga där borta, sa jag till Mårten som var den ende som lyssnade på mig.
Jag pekade diffust åt väster.
Mårten insisterade på att bron vi såg verkligen var S:t Eriksbron och att den dessutom låg där den skulle. Han pekade ut olika riktmärken som han menade bevisade att hans påstående ägde sin riktighet.

Hans besserwisserfasoner började att äta upp mig inifrån. Jag tog en stor klunk GT och kände en eld sprida sig i bröstet. Eftersom spriten var gratis hade jag blandat i proportionerna 80/20 när ingen såg.
Mårten stoppade sin George Jensen-pipa i käften och började att bolma.
Jag fick för en sekund lust att trycka ned pipjäveln i halsen på honom, men lyckades kväva impulsen.
- Jag korsar S:t Eriksbron varje dag på väg till jobbet, sa jag med tillkämpat lugn.
- Jag vet därför mycket väl var den ligger. Och det är inte där borta, sa jag och pekade på bron.

Jag sippade på min GT och lade manken till för att se nöjd ut.
Det ryckte nervöst i Mårtens ansikte.
- Du borde söka för de där återkommande och okontrollerbara muskelryckningarna, sa jag.
Mårten tittade på mig som man tittar på någon som precis har mejat ned 50 pers med maskingevär på en amerikansk hamburgerrestaurang. Han var av allt att döma höggradigt berusad.

Ånyo började han att mata mig med geografiska basfakta som om jag vore ett litet barn. Jag skakade på huvudet åt hans nonsens. Han höll på att tjata hål i huvudet på mig med sitt bro-hit-och-dit-snack.
- Yada yada yada, sa jag.
I ren självbevarelsedrift lämnade jag tjötröven och balkongen. Jag sökte upp värden och värdinnan och berättade oroligt och målande om Mårtens tics.
- Det är kanske bäst att vi beställer en taxi åt honom?

9 kommentarer:

Anonym sa...

Det är nyttigt att skratta gott ibland har jag hört. Jag kommer leva länge jag. Tack för det. :)

Colette van Luik sa...

Ok.
Nu fattar jag varför du messade imorse och kved över din bakfylla.

Me sa...

Riktningar och väderstreck är alltid tvärtom när man är på fyllan.
Det är ett under att jag kommer hem varje gång jag har varit ute och gjort stan osäker.
Att använda Tokyo Tower som riktmärke är inte bra eftersom tornet syns från vart man än befinner sig.

Ida Thunberg sa...

Haha, detta ser jag mycket fram emot att testa!
- Jo Robert, du ska visst gå åt höger här för att komma hem till dig. Nej, inte vänster! Kom tillbaka! Annars kommer du ju till Hötorget. Nej nej Robert! Inte rakt fram, då blir du påkörd! Bilarna kör ju som galningar här utanför Lion Bar!

Anonym sa...

jag känner mig så sugen på walabamas. Eller vad var det de hette nu igen? Wallabies?

Anonym sa...

Robert, min vän och alumn!

Som du säkert förstår har jag ett och annat att säga om denna din drapa.

Mina jurister kommer att höra av sig inom de närmaste dagarna.

Varma handpåläggningar

Anonym sa...

Briljant. Fullständigt jävla lysande. Skrattade så jag grät.

Anonym sa...

Jag är desorienterad hela tiden. Borde kanske börja med GT...eller ta fram en Oslokarta!

Colette van Luik sa...

Nu vill jag läsa ett nytt inlägg, Robert!!!
*Väntar otåligt*