Manual för samtal med tatuerad

Du har mot bättre vetande inlett ett samtal med en tatuerad. Här följer några råd att tänka på.

Fråga vad tatueringen föreställer trots att det är uppenbart.
Om vederbörande pekar på låt säga en stiliserad lotus och säger ”Det ser du väl att det är en blomma?” slår du, efter humör och dagsform, in på någondera av följande två vägar:

1. Du tittar på den tatuerade som om denne var en spjuver som skämtade med dig. Följ upp din skeptiska blick med ett kort och gällt skratt: ”Nämen, allvarligt!”, säger du. Det första fröet av irritation är nu sått hos den tatuerade
   
   Det är tyvärr ganska vanligt att den tatuerade vill berätta om hur denne ”alltid velat göra en tatuering” och varför han/hon valt sitt vulgära motiv. Avbryt genast en dylik ansats!
   
   ”Den här fläcken”, säger du och pekar på någon del av tatueringen, ”vad föreställer den?”. Ignorera svaret och fråga om tatueringen är ”en fyllegrej”.
   
   Oavsett vilken kroppsdel som tatuerats frågar du varför målningen inte placerats någon annanstans på kroppen.
   
   När du efter många om och men låtit dig övertygas om att det faktiskt är en näckrosväxt som tatueringen föreställer frågar du vad en laseroperation går på.
   
   
2. Det andra alternativet när du konfronterar en tatuerad är att arbeta med tystnad. En kompakt tystnad som följer på svaret ”Det ser du väl att det är en blomma!?” kommer alla gånger att uppfattas som ett uttryck för din skepsis.
   
   För den tatuerade till ett fönster för att under bättre ljusförhållanden granska dennes kroppsmålning. Ta ett stadigt grepp om den kroppsdel, till exempel armen, på vilken tatueringen befinner sig. Titta på tatueringen från olika vinklar och håll. Vrid på huvudet, rynka pannan, kisa med ögonen. Blöt ett finger i din mun och gnugga på en del av tatueringen som om det kommit smuts på den.
   
   I det här läget är det inte omöjligt att den tatuerade rycker sin lem åt sig och med ett ovårdat språk frågar vad du håller på med. Det är nu hög tid att tänka på din sorti – tatuerade har inte sällan hett temperament. Rent statistiskt har du en luttrad kåkfarare framför dig som gjort en vända eller två för grova våldsbrott.
   

Så fruktansvärt rotlös

Under ett besök på Neue Odessa Bar i går tutade jag i en tysk författare att mina föräldrar varit missionärer i Afrika och att jag huvudsakligen är uppväxt i Konungariket Swaziland. Stollen svalde historien med hull och hår.

Sporrad av mina framgångar som en tydligen ganska övertygande berättare matade jag en stund senare en wannabepoetissa med detaljerade uppgifter om mitt kringflackande liv som diplomatbarn i Schweiz, Burkina Faso och Papua Nya Guinea.

Visst, jag kunde väl anses privilegierad som utbildats på några av världens mest exklusiva privatskolor, men det var inte alla gånger så roligt visste jag att berätta.
"Pennalismen", sade jag och stirrade tyst ned i bardisken, oförmögen att tala mer om saken.

För att ytterligare understryka hur tagen jag var lät jag kindmuskulaturen arbeta.
Hon var inte lika lättlurad som det första prettot, men när jag lät tårar tränga fram i ögonen tog modersinstinkterna tydligen över; hon lade äntligen armen om mig och tröstade mig för att jag kände mig "så fruktansvärt rotlös".

Brev till godistillverkare

Jag har så länge jag kan minnas varit en storkonsument av turkisk peppar. Redan när produkten lanserades på den svenska marknaden kom jag att ingå i Er allra trognaste kundkrets. Jag var fortfarande ett barn, men hade redan fått smak för livets goda. Faktum är att mina allra käraste barndomsminnen kretsar kring turkisk peppar och de fina stunder vi hade tillsammans.

För att finansiera min konsumtion av Er prima konfektyr skaffade jag mig ett jobb, blott tio år gammal. På morgonen innan skolan delade jag ut tidningar. På eftermiddagar och kvällar sålde jag hemmagjorda lotter. Förstapriset var en teckning som Christian, en kompis, gjort men som jag satt mitt namn under.

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är jag vuxen. Vänner har kommit och vänner har gått (däribland Christian). Men någonting som har bestått genom alla år, ja till och med vuxit sig starkare, är min faiblesse för turkisk peppar, denna saltlakritsens kronjuvel.

Nu till mitt ärende. Sedan en tid bor jag i Berlin. Efter blott några dagar i min nya hemstad kom det där välbekanta suget smygandes. Som en annan Pocahontas trippade det fram i mockasiner och överrumplade mig fullständigt där jag satt böjd över min skrivbok och grunnade på en strof (jag är poet).

Jag försökte stå emot begäret genom att konsumera liknande produkter från andra tillverkare. Men ju mer jag försökte ignorera rösterna i mitt huvud desto högre och mer enträgna blev de. Till slut var jag tvungen att kapitulera villkorslöst.

Inledningsvis gick jag systematiskt tillväga. Jag finkammade Mitte, där jag bor, på jakt efter en livsmedelsbutik som kunde tänkas föra Fazer i sortimentet. I takt med att mina cirklar blev större och större ökade också min desperation. Minnet av hur jag skällde ut butiksbiträden och -chefer för att de inte säljer turkisk peppar jagar upp skammens rodnad på mina kinder. (Jag har i efterhand fått berättat för mig att mina ögon rullade i sina hålor och att fradga lade sig som ett tomteskägg runt min mun när jag ragglade runt bland butikshyllorna.)

Den skaparkraft jag ägde är i dag som bortblåst och jag tampas nu med skrivkramp och letargi. Detta medför naturligtvis ett framtida inkomstbortfall - för att inte tala om den konstnärliga, irreparabla skada som uppstått.
Nu skriver jag till Er för att höra mig för hur vi kan nå en förlikning och göra upp i godo. Har Ni något förslag på hur jag kan kompenseras för de men jag lidit genom Fazers underlåtenhet att etablera sig på den tyska marknaden? Jag tänker i termer av turkisk peppar och i enheten lådor.

Vänligen,

XX

Kottbusser Damm en fredag i oktober

Jag andas pengar och framgång när jag tar en promenad nedför Kottbusser Damm i Berlins fattigare kvarter. Med mina rikemansmanér väcker jag naturligtvis en hel del uppmärksamhet.

Mödrar i hucklen, med små barn i händerna, stannar upp, sätter sig på huk och viskar till telningarna:
- Titta på honom! Se med vilken värdighet han rör sig, vad verserad han är! Så kan ni också bli om ni lägger manken till!

Barnen tittar på mig med sina stora bruna ögon, av allt att döma imponerade över min uppenbarelse. Jag blinkar åt dem och gör tummen upp.
Som förebild är det viktigt att föregå med gott exempel och ge ungarna hopp om en bättre framtid.

En tiggare som tycks ha materialiserat sig ur tomma intet tränger sig in i mitt synfält. Han stammar vädjande fram någonting om fru och många barn. Jag sjasar iväg honom innan hans litania gjort mig på dåligt humör.

Foto: Taz.de

Brev från 30:e våningen

Jag står vid fönstret i min svit på 30:e våningen på Hotel Park Inn Alexanderplatz. Med händerna bekvämt knäppta bakom ryggen blickar jag ut över Berlin. Som en fältherre efter ett blodigt slag. Inspekterandes sina erövringar.

"En dag ska allt det här bli ditt", säger jag och sveper ut med handen över panoramat.
Jag vänder mig om mot hotellstäderskan, återigen med händerna knäppta bakom min raka rygg. På mina läppar spelar ett förbindligt leende. Hon är i full färd med att bädda min säng, verkar nästan ha ett patologiskt behov av att hålla sig sysselsatt. Visar inga tecken på att ha förstått vad jag just sagt. Jag ser att hon granskar mig i ögonvrån. En hastig rörelse från mig och hon skulle skrika i högan sky, kanske kasta sig mot dörröppningen och fly för sitt liv.

När jag på nytt tar till orda, den här gången med officersstämman, rycker hon till:
"Från Spandau i väst till Marzahn-Hellersdom i öst", säger jag. "Från Tempelhof-Schöneberg i söder till Pankow i norr - ditt!"
Jag pekar uppfordrande på henne.
Fortfarande inga tecken på tacksamhet. Inte ens ett leende kan hon kosta på sig.

En världspolitisk angelägenhet

Snart kastrat

I morgon vid den här tiden kommer Osis att jama i falsett.

Magiska gränsen

Min katt Osis har ett IQ på 140. Här sitter han i knät på min gode vän Björn. Tillsammans når de den magiska gränsen: 200.

Nöjd

"Jag har aldrig betalat så lite för att inte träna."

Marcus C tre månader efter köpet av ett hittills oanvänt gymkort

Sånger från femte våningen

Jag har köpt ett piano på annons. Nu spelar jag på det som om det inte fanns någon morgondag. Fingrarna far fram över tangenterna som kackerlackor över ett stengolv.
Efter timmar av oavbrutet hamrande har jag mjölksyra i armarna och blodsmak i munnen. Det sporrar mig bara - konsten kommer ur lidandet.

Liberté, égalité, fraternité

Jag har precis spänt fast säkerhetsbältet och förstepiloten accelerar häftigt på en av Charles de Gaulles startbanor när jag sträcker upp en knuten näve i luften och vrålar "Vive la France! Vive la Republique!"

Citat

"Skulle bry mig mer om vad du säger om ditt inre bestod av någonting mer än en apa som i otakt slår ihop två cymbaler."

Min kommentar till nyhetschefen som hade
synpunkter på en artikel jag skrivit.

Svensk maffia

Min gode vän och kollega, DN-journalisten Lasse Wierup, har tillsammans med Matti Larsson, chefredaktör på Siren, skrivit en fullkomligt lysande skildring av svensk gängkriminalitet.
Det säger jag utan att ha läst boken. Men allt Lasse Wierup gör är briljant så jag kan gå i god för honom.
En annan vapendragare, Niclas Ryberg, Sveriges kanske bäste pressfotograf, har tagit bilderna. Mycket kan man säga om Niclas, men att plåta - det kan han!
På måndag är det releasefest för Svensk maffia. Om du inte har möjlighet att komma för att du till exempel inte är bjuden så kan du köpa boken här!

Här är en intervju med författarna.

Det svenska musikundret

I ett inlägg med rubriken Fear på Radioheads hemsida skriver bandets multiinstrumentalist, Jonny Greenwood, om sitt senaste skivinköp:

Vet inte vad som skrämmer er mest - omslaget på den här skivan eller faktumet att jag köpte den.

Man blir onekligen lite sugen på att följa Jonnys exempel. Clas verkar vara en hyvens kille och ser dessutom ut att dela min faiblesse för haklappar och skumpa.

Projekt X

När detta skrivs har jag inte varit utanför dörren en enda gång på fyra månader. Men det går ingen nöd på mig - jag har proviant nog att klara mig i ett år.

Solljuset har jag helt lyckats att stänga ute med hjälp av svarta sopsäckar och gaffatejp.
Effekten: det går inifrån min etta inte längre att skilja dag från natt.
Efter 72 timmar i totalmörker justerade jag dygnsrytmen till 25 timmar.

Jag håller i skrivande stund på att konstruera en almanacka som bygger på endast tre årstider. Hösten är utelämnad.
Det finns en eller två personer till i lägenheten, jag vet inte vilka de är. Vi sover i skift. Tre timmar åt gången.

På andra sidan gatan hänger papparazzis som klasar ur fönstren. Genom sina teleobjektiv försöker de att få en glimt av aktiviteterna bakom den svarta väggen av plast.
Men det enda tecknet på liv i bostaden är ett oregelbundet bankande och sågande.
Det är ofrånkomligt att oljudet fortplantar sig i vår lyhörda fastighet.

För att hålla mig vaken under mitt skift brukar jag banka med en hammare i elementen, de ger ändå ingen värme längre.

Genom väggarna hör jag grannarnas oroliga funderingar:
– Vad är det han bygger därinne?
Ovissheten har drivit somliga till vansinne.
Minst ett äktenskap har kraschat som en direkt följd av den osämja mitt hemlighetsmakeri vållat.

Torftigt?

Det är lördag och jag har precis satt i mig en påse med soltorkade aprikoser. Livet leker! Tjoho!!!

Respekt!

I ett infall av vansinne rakade jag i fredags förra veckan av mig kalufsen.
Jag kan rekommendera det – man känner sig som pånyttfödd igen.
Efter att jag låtit lockarna falla har mitt liv förändrats radikalt på flera punkter:
■ folk väjer för mig på gatan
■ gamla tanter får någonting jagat i blicken och håller hårdare i sina ägodelar
■ små barn faller spontant i gråt vid blotta anblicken av mig.

Torsdagar med René

Klockan är 02.12 torsdag morgon och jag har kommit till det stadiet då jag inte längre tycker det är patetiskt att sitta här ensam med René Barbier som enda sällskap.
Ja, gitarren har åkt fram.
Och ja, jag tycker att jag sjunger och spelar som en gud.
Fler frågor?

Hurra!

Glöm aldrig en födelsedag igen! (Tack för tipset, Ryberg!)

Grönt skinn på väg tillbaka?

I måndags ropade jag in en ful fåtölj på auktion. Den blev min för 360 kronor. Amanda säger att den, förutom att vara ful, luktar illa. Hon har rätt även om jag inte gillar att hon klagar på mitt fynd det första hon gör.
Fåtöljen är väldigt skön att sitta i. Priset man får betala för den förstklassiga komforten är att man inom loppet av minuter känner sig som en rökt böckling.
Möbelns förra ägare måste ha varit en nikotinmissbrukare av rang.
Efter några minuter i stanken känner man sig åksjuk. Men fåtöljen är som sagt skön.