Halsen på min gitarr har gått av. På inrådan av en reporterkollega ringde jag upp mitt försäkringsbolag.– Min gitarr är sönderslagen. Kan ni ge mig pengar?
– Personnummer?
Med ett par knapptryckningar hittade handläggaren mig och min hemförsäkring i bolagets klientregister.
– Nej, sa hon. Vi kan inte ersätta dig för skadan. För det krävs en tilläggsförsäkring och någon sådan har du inte tecknat.
Anade jag skadeglädje i hennes röst? Hon var född sadist och njöt av situationen i fulla drag - det var alldeles uppenbart. Var det här hennes sinnessjuka sätt att få sin dagliga kick? Genom att ta ut sitt bittra agg mot mig – en klient som betalat sina premier i tid varenda månad sedan barnsben och hade tio skadefria år i ryggen?
– Nähä? utbrast jag med vad jag nu - med lite distans till alltihopa - medger var en överdrivet frågande intonation. Vad t ä c k e r min hemförsäkring då?
– Brand och stöld.
För att markera mitt missnöje med bolagets ogina inställning avslutade jag samtalet genom att lägga på luren utan någon avrundande artighetsfras. Handläggaren hade hamnat i en mental återvändsgränd. Jag skulle inte ha kommit någon vart med henne.
På nytt ringde jag upp försäkringsbolaget. Tyvärr svarade samma handläggare.
– Min gitarr har brunnit upp, sa jag. Kan ni ge mig pengar?
– Var det inte du som ringde alldeles nyss?
– Hurså?
– Jag tycker mig känna igen din röst.
Klick.
