Inkallad till chefen

I dag kallades jag in till ett möte med redaktionschefen. Jag tänkte att hon kanske ville diskutera en lönehöjning med mig.
Jag misstog mig.
- Det har kommit till min kännedom att du i stort sett dagligen delar ut råd av medicinsk natur till dina medarbetare, sa hon.
Vad svarar man på det?
- Ja, vadå då? sa jag.
- Mig veterligen är du reporter och inte läkare.
Formellt sett hade hon rätt.
- Medicinfrågor har alltid intresserat mig, svarade jag i ett försök att vinna tid. Det är en fascinerande vetenskap.
- Jo, men du har ju skrivit ut recept på gula post it-lappar och delat ut bland dina arbetskamrater.
När hon sa "recept" tecknade hon citationstecken med fingrarna. Som om jag vore lite bakom.
- Det är flera som tagit illa vid sig, fortsatte hon.
- Jaså?
- Du har ordinerat Göran, jag citerar: "bananer samt demenshämmande stolpiller - att tas morgon, middag och kväll."
- Det är möjligt.
När jag sa "möjligt" tecknade jag citationstecken med fingrarna. Som om hon vore lite bakom.
- Och till Margaretha har du skrivit ut klozapin. Det är ju psykofarmaka som ordineras personer som lider av hallucinationer och vanföreställningar!
- Exakt!
- Och så för du journalanteckningar över dina kollegor! Om Olle skriver du att han bör tvångs...
- Försök inte! avbröt jag henne bryskt.
Hennes gåpåiga sätt gick mig på nerverna.
- Patientsekretessen förbjuder mig att...
- Men du är ju inte läkare, Robert! skrek hon.
Jag nickade och hummade för att visa att jag lyssnade. I själva verket var jag långt borta i tankarna.