Jag somnade som en kung och vaknade som ett vrak.

"Jag vill jobba med människor"

Så originellt.
"Jag vill jobba med maskiner."
Vore befriande att få höra den repliken någon gång.

"Ramses II"

Det finns en människotyp som blir antingen scout eller seriemördare. Jag vet inte vem av dem som skrämmer mig mest.
Häromdagen råkade jag ut för en.
Han var fyrtio någonting och stod i ett bokstånd mitt på Odenplan och krängde böcker.
Jag såg honom inte först.
Det var bokryggarna som hade fångat mitt intresse.
Även om jag inte är en stor läsare av böcker så tycker jag paradoxalt nog om att köpa böcker.
Så jag ställde mig att rota igenom banankartongerna på jakt efter en säljande titel.
- Den här kanske kan vara någonting? sade en röst bakom min rygg.
Jag vände mig om och där stod han: scouten alternativt seriemördaren. Bägge personlighetstyperna har nedsatt syn och en faiblesse för vindtygsjackor. Det går därför inte att utifrån en hastig okulärbesiktning sluta sig till vem av dem det är man har att göra med.

Han räckte fram en bok om någon av alla faraoner som hette Ramses, oklart vilken i ordningen.
Varför i hela friden skulle jag vara intresserad av dylik litteratur? Hans boktips var suspekt. Något som en seriemördare skulle rekommendera.
- Vad kostar den? frågade jag och såg mig diskret över axeln för att kolla möjliga reträttvägar.
Jag ville inte ha hans jävla Ramsesbok, men här gällde det att vinna tid, hålla samtalet igång. Snubben var av allt att döma spritt språngande galen.
- Vad vill du ge? kontrade han.
Jag frös till is. Tänkte på mitt marsvin Patrik, oklart varför. Kanske för att hans död hade varit så meningslös.
Inför en utlandsresa hade jag lämnat honom i en familjemedlems vård. När jag kom hem två veckor senare var Patrik död och begraven. Han hade utfodrats med någonting som han inte tålde, oklart vad. Jag var bara ett barn då och det tog lång tid innan jag hämtade mig efter hans död.
- Fyrtio kronor, sa jag. Den ser ut att vara i riktigt fin kondition.

Beach 2006

Hej då Ben & Jerry, turkisk peppar och mintkrokant!
Hej kikärtor, quinoa och haricots verts!
I dag börjar mitt nya GI-liv.
Fick en chock när jag ställde mig på gymmets våg förra veckan. I och för sig så höll jag i en massa grejer (handduk, nyckel och vattenflaska) när jag segerviss - inte helt olikt en OS-atlet som kliver upp på prispallen för att mottaga sin välförtjänta guldmedalj - besteg vågen.
Jag kisade ned mot displayen och kunde inte riktigt ta in vad den visade. Stod det verkligen "90"?

Jag fick lägga band på mig för att inte i panik skrika rakt ut i herrarnas omklädningsrum. Hade min vikt rakat i höjden? Det var inte möjligt. Kunde prylarna jag bar på verkligen väga 10 kilo tillsammans? Knappast.
Innan jag nyduschad och en smula moloken lämnade gymmet bad jag personalen att kalibrera vågen "så att den visar rätt vikt".
För säkerhets skull lägger jag nu om mina matvanor. Sockermonstret inom mig ska dö.

Konst

Det här fina ritblocket och tuschpennorna i alla regnbågens färger fick jag av min goda vän Amanda i påskas. Innan helgen är slut är det jag som har gjort min första tavla.

The Therese Larssons

Jag har under de senaste månaderna skrivit ett flertal mejl till min goda vän Therese Larsson i Berlin.
Det har varit långa mejl och det har varit korta mejl. Det har varit djupt personliga mejl och det har varit vardagliga.
Inte någon gång har hon svarat.
När jag häromdagen talade med henne i telefon frågade jag - inte utan viss irritation i rösten - varför hon aldrig svarade på mina mejl?
- Vilka mejl? sa Therese.
Jag övervägde att slänga på luren i örat på henne för att därigenom med handling visa vad jag tyckte om hennes charader. Men en röst inom mig - jag har en hel del av den varan - sade mig att hon för omväxlings skull talade sanning.

Mejlen till therese.larsson@gmail.com har uppenbarligen inte gått till "min" Therese utan hennes namne.
För den Therese jag känner har ingen gmail-adress, hävdar hon.
Så om du - den andra Therese Larsson - mot all förmodan läser det här: jag ber om ursäkt för att jag överöst dig med mejl och kallat dig för "prinsessan" etc. Men du förstår, min vän har själv gett sig det smeknamnet. Så det föll sig naturligt att inleda mejlen så. Och det här med "vad har du på dig?", ja, det är bara uttryck för något slags jargong som jag och Therese har.

Morgonrutin

Jag knaprar Cipralex för nöjes skull.

Glad påsk!

Den alltid lika generösa Tina Lagerström bjuder oss alla på ett trevligt påskägg, nämligen en av hennes favoritlänkar: I am a Japanese School Teacher.
Den bloggen visade sig vara så bra att jag inte har något annat val än att sprida den vidare. Liksom bilden som Amanda var vänlig nog att mejla mig.

Jag - en Berner Sennen?

Om mina kära vänner Martin von Krogh och Ida Thunberg vore hundar - vilket, ju mer jag tänker på det, inte är en orimlig tanke - så skulle de vara en bulldog respektive en cocker spaniel.
Undertecknads personlighet däremot motsvaras tydligen bäst av Berner sennen. Om man får tro personlighetstestet på SVT:s hemsida.

"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."