Niklas, det smärtar mig att säga, men din blogg ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig.
Hade jag varit kirurg och din blogg kom in som patient på akutmottagningen där jag arbetade så hade jag efter en hastig okulärbesiktning vänt på klacken i svängdörrarna till operationssalen.
- Det finns inget att göra, syster. Koppla bort respiratorn. Gör slut på lidandet. Något värdigt liv är inte längre möjligt. Vill du ha kaffe? Svart? Eller med en skvätt mjölk i?
I topp på
din välbesökta politikerblogg, Niklas, ligger någon annons och blinkar nonstop. Som ett stroboskop.
Du vet, den där sortens blinkande lampor som förekom på de där högstadiediskoteken som du var så förtjust i när du gick i grundskolan (och som du - vilket inte är okej - även hängde på under din gymnasie- och komvuxtid).
Du var inte direkt någon Travolta på dansgolvet, det var du inte. Men när du gjorde "roboten" i ljusblixtarna från diskolampan var du oslagbar. Ingen kunde slå dig på fingrarna där.
Du gick liksom upp i dig själv på ett sätt som var nästan otäckt att beskåda.
Men du fick en hel del uppmärksamhet från det täcka könet, det kan ingen ta ifrån dig.
Vi andra, som inte hade annat än våra fåniga moves att komma med, stod där som en skock panelhönor.
Vi glodde avundsjukt och missunnsamt på dig och din stela dans.
Vi blev inte sedda.
Det hjälpte inte att vi övat in vartenda Lili & Sussie-steg som fanns. Inte ett jävla dugg. Det är ju för fan förnedrande när man tänker på det.
Det var din show, Niklas. Din och ingen annans. Vi andra var bara publik. Kulisser. Du var huvudnumret.
Hur som helst, den där hysteriska annonsen i topp på din blogg gör mig nervös. Det känns som om jag ska få ett epileptiskt anfall vilken sekund som helst.
Men det var inte om detta jag skulle skriva.
Jag och
Rosa Bloggen-Ida undrar när du ska börja länka till våra respektive sidor.
Vi är inte helt tillfreds med den rådande ordningen, det vill säga att vi vidarebefordrar enorma mängder trafik till din blogg och inte får ett skit tillbaka.
Din vän och förebild,
Robert H.