Kartong

Jag har blivit erbjuden en tvåa i helt underbara kvarter. Men det finns ett aber: jag är inte eld och lågor över huset. Det är byggt 1969 och ser ut därefter.
Jag vet inte vad som flög i arkitekter och stadsplanerare under 1960-talet. Kanske var de ständigt pårökta hela bunten?
Bor någon av dem själva i en kartonglåda i dag? Knappast.

Hämnden är ljuv

Lille-Skutt här bredvid hittade jag på Beautiful art made with knitting via moisthlm.

Lördag

Jag gillar filmer och tv-serier med apor i.

Mission Impossible

Bild och rubrik kommer från Karolina Lassbos blogg. Men eftersom jag har skäl att tro att ytterst få om ens någon ur hennes läsekrets hittar till den här bloggen och vice versa så publicerar jag inlägget på nytt så att även Journalistbloggens besökare får glädje av det.
Och som en numera världsberömd dansk tidning lite krystat uttryckte saken härförleden: det sker i yttrandefrihetens namn!

I-språket

Av någon outgrundlig anledning stämmer jag alltid upp i Thåströms Djävulen o jag när jag åker bil med Hans.
Hans faller alltid snabbt in i sången, men sjungandes på i-språket.
Det är någonting med det där språket som är mycket smittsamt för nu sjunger även jag tvångsmässigt på i-språket.
Det är inte okej. Men har man väl börjat är det mycket svårt att sluta.
I-språket - för den som inte känner till det - är mycket enkelt uppbyggt: man ersätter alla vokaler med bokstaven "i".

Så här lyder första versen i original:
"I tusen år och tusen till
har han ständigt var't på tal
en man född i fattig släkt,
det sägs han var ett gudabarn
Men på grund utav att ingen sett
honom sen år 33
vill vi bjuda er på bal i kväll"
- allt detta stod att läsa i ett brev.

På i-språket:
"I tisin ir i tisen till
hir hin stindigt virt pi til
in min fidd i fittig slikt,
dit sigs hin vir itt gidibirn"

Och så vidare.

Jag rear ut mina ägodelar - allt ska bort

Två veckor kvar till löning och jag har redan bränt varenda krona på kläder och... ja, jag kommer inte på någonting mer. Otroligt. Samma sak varje månad. Den 25:e kommer och jag staplar mer eller mindre anemisk iväg till närmaste uttagsautomat, tar ut en ansenlig summa pengar och lever som en kung i en vecka.
Det blir så efter att man klarat sig undan sväldöden med livet i behåll. Man tycker lite synd om sig själv och är på sitt allra generösaste humör. Man unnar sig saker, gärna onödiga sådana. Det är bara mänskligt.
Men jet set-livet har en baksida. Lönen - i mitt fall åtminstone - räcker bara i en vecka.

Jag tycker mycket om att konsumera - det lindrar min ångest som inget annat.
Och nu har jag hittat en sak som jag inte kan leva utan. Den kostar 9 990 kronor. Men jag har som sagt inget kapital att omsätta i denna oundgängliga pryl.
Jag är dessutom fortfarande skyldig Rosa Bloggen-Ida en stor summa pengar. Tur att hon är på andra sidan jordklotet.
Mina pekuniära problem tvingar mig att rea ut delar av mitt bohag.
Har du 2000 kronor som du inte vet vad du ska göra av? Köp min sampler - en Roland S330. Jag slänger med cirka 100 disketter fullproppade med ljud.
Jag vill inte låta desperat, men snälla någon: köp den!
Så här ser den ut:






Jag slumpar även bort en trummaskin av modellen Kawai R-50.
Så här ser den ut:







Vem som helst som kan någonting om musik vet att det här är två kultprodukter.

Det går även bra att skänka pengar till mig. Jag har aldrig haft någonting emot allmosor. Ser det som en handling av kärlek.
Mejla mig så får du ett kontonummer.

De är för härliga i den åldern II

Översta raden (från vänster till höger): Johanna Vikar, Colette van Luik, Hanna Zakai, Annelie Johannesson, Hans Abrahamsson, Benniet Henricsson, Isabel Eriksson, Terese Cristiansson, Jesper Pettersson.

Andra raden uppifrån: Hanna Jemth, Anna Krook, logga, Tina Lagerström.

Tredje raden uppifrån: Fantombilden, Jeremias Lind, Andrev Bergström, Ida Thunberg, Niklas Svensson, Martin von Krogh, Therese Larsson, Emma Lalinder.

Andra raden nedifrån: Sture Dahlström (även första raden), Torbjörn Tenfelt, Frida Boisen, Emelie Salomonsson (äv. första raden), Mikael Bondesson, Alexandra Forslund, Maja Theorin, Lasse Wierup.

Första raden nedifrån: Sture Dahlström, Karin Andersson, Anna Bengtsson, Emelie Salomonsson, Petter Forslund, Maria Gners, Johan Lundin och Sergels torg.

Det här är Lars

Jag är inte helt oäven som fotograf. Bilden här bredvid har konstnärliga kvalitéer, det kan ingen förneka.
Lars Johansson, som härmed har odödliggjorts, kommer från Sunne och arbetar på Expressen. Han är tillsammans med en av mina bästa vänner - Frida Boisen.
Ibland träffar jag Lars ute på fältet. Då är vi bittra fiender - reportrar på olika tidningar som vi är - och försöker undantagslöst att vela bort varandra genom diverse manövrar. De här vilseledande spektaklen är i regel väldigt genomskinliga. Åtminstone Lasses.

You sick fuck!

I tisdags fick jag 50 000 volt genom kroppen.
En kille beväpnad med en elpistol av modellen Taser sköt mig i ryggen.
Amerikan naturligtvis. Med combover.
Jag min dåre hade köpt hans försäljarsnack rakt av. Han hade ett mycket övertygande sätt.
Innan han sköt mig frågade jag om det fanns någon fara för hjärtsjuka att få 50 000 volt genom kroppen. Inte för att jag är hjärtsjuk, men man ville ju ändå veta liksom.
Det var tydligen en jävligt dum fråga för han brast ut i ett gällt skratt och tittade ut över de övriga journalisterna i aulan som om jag vore retarderad.

Sedan visade han oss en EKG-kurva.
– Här träffar Tasern, sa han avmätt och pekade på en kurvtopp.
Det fanns naturligtvis ingen skillnad mot övriga kurvtoppar i EKG-diagrammet. Verkade med andra ord helt ofarligt.
Jag hade ändå mina dubier. 50 000 lät så mycket.
– Normaldosen är fem sekunder, sa Tasermannen och osäkrade vapnet i sin hand. På den tiden hinner man sätta handbojor på den utslagne.
– Du, jag tror att jag fattar galoppen om du ger mig en tresekunders, sa jag.
– Okej, sa han och ryckte på axlarna.
Jag tolkade det som att vi var överens om tidsramen för det förestående experimentet.

Två medhjälpare till Tasermannen ställde sig på varsin sida om mig. De tog tag i mina armar.
– Du kommer att bli paralyserad. De där två håller dig så att du inte ramlar. De är utom fara – strömmen sticker inte.
Jag skulle just be honom att utveckla vad han menade med de var utom fara när det fräste till.
Taserns två strömförande pilar träffade mig mellan skulderbladen.
Smärta.
Vakuum.
Sekunderna släpade sig fram.
Vi måste ha sprängt tidsramen för experimentet för länge sedan.
Jag ville skrika abort, you sick fuck!
Men jag fick inte fram ett ljud.

Satan, Freud?

I tisdags skrev jag en nyhetsartikel om hur en norskledd militärbas "i Afghanisatan" angripits.
Det är inte okej.
Afghanistan ska det naturligtvis vara.
En vänlig läsare gjorde mig uppmärksam på stavfelet. Jag larmade nätupplagan som genast rättade stavningen.
Om någon afghan mot all förmodan skulle ha hunnit läsa min artikel, innan stavfelet korrigerades, och känner sig kränkt av den vill jag härmed oförbehållsamt be om ursäkt.

De är för härliga i den åldern