Hamngatan, Stockholm

Där står drivor med folk.
De ser hänförda ut.
Det tisslas och tasslas.
Alla är vända åt samma håll.
Som slagna av blixten.
En masspsykos?
Ett väckelsemöte?
Jag banar min väg genom folkhavet.
Bara fyra led kvar framför mig.
Tre.
Två.
Nu ser jag.
NK:s julskyltning.
Vilka sjuka jävlar!
Herregud, det här är 2005, snart 2006!
Vad är det som är så fascinerande med ett par uppstoppade dockor i jätteformat!?
Okej, de rör på sig en aning.
- Det ser inte ens verkligt ut, säger jag till en kille i min egen ålder.
Blicken han ger mig andas stryk.

Berättelsen om en liten planta

Den där apelsinplantan i mitt fönster, jag förstår inte vad det är med den.
En gång i tiden var det en prunkande oas som alla i kvarteret talade om med avund i rösten. Man sade om mig att jag hade gröna fingrar, att det bodde en liten trädgårdsmästare i mig.
Inte nu längre.
Nu har grannarna slutat att hälsa på mig. Möter jag någon i trapphuset så slår de ned blicken och låtsas inte höra mitt "hej". Jag har blivit utfryst ur den trygga gemenskap som medlemsskapet i en bostadsrättsförening normalt bjuder.
Allt är apelsinplantans fel.
Den slokörade apelsinplantan.
Jag förstår ingenting.
Jag har gjort allt!
Jag har vattnat fanskapet hyfsat regelbundet.
Jag har pratat med den. Sagt saker som att "det här ska nog ordna sig, lille vän".
När stämningen blivit för dyster har jag berättat roliga historier som haft så makalösa poänger att jag kiknat av skratt.
Under hela tiden har jag haft ögonen på plantan. Jag har observerat den med den analytiska blicken hos en vetenskapsman vars banbrytande forskarrön en dag kommer att föra honom raka vägen till Konserthuset i Stockholm där han får ta emot Nobelpriset i medicin ur kungens hand.

Jag vattnar och vattnar men bladen är fortfarande torra som fnöske. Den ser lika vissen ut som vanligt, krukväxten.
Det har bara sporrat mig.
- Jag ska fan få liv i dig din lille jävel om det så blir det sista jag gör! har jag väst åt den.
Sedan har jag dragit upp persiennen och låtit växthelvetet bada i ljus.
Ingen respons naturligtvis. Vad hade jag väntat mig? Ett mirakel?
Aningen modstulen har jag sonika fällt ned persiennerna och justerat spjällen så att apelsinplantan fått lagom med ljus, varken för mycket eller för litet.
Jag har vakat vid dess sida, som man vakar vid en anhörigs dödsbädd.
Överöst den med kärlek kort och gott.
Ingenting jag gjort har emellertid haft någon som helst effekt, det har jag med stigande förtvivlan insett.
Nu talar jag inte längre med den. Jag skriker åt den. Okvädinsord. Försöker provocera fram en reaktion.
Det är naturligtvis omoget och irrationellt - men mänskligt.
Jag är ingen robot utan känslor.
Jag är bara en helt vanlig kille som försöker driva upp en planta.

Människa-Naturen: 0-1.

Fåglarna

Maria på jobbet säger att jag måste ha inbillat mig alltihopa, men jag kan svära på att det är sant. De satans jävla duvorna eyeballade mig i morse. De stirrade på mig som om jag vore ett miffo på lufthålspermission. Och så kuttrade de sinsemellan.
Som om jag inte förstod fågelspråk.
Vad tror de? Att jag är en idiot?
Jag visslade en trudelutt för att visa att jag faktiskt hörde dem.