Journalistbloggen

Min kompis

2010-03-11T11:24:00.002+01:00

Jag har en kompis. Han playar halt. Ibland glömmer han av att playa halt. Då brukar jag påminna honom. Då blir min kompis jättearg. Han skriker ISCHIAS jättehögt. Jag säger till min kompis att han inte behöver skrika jättehögt eftersom jag inte har nedsatt hörsel. Jag frågar min kompis om han vill att jag ska playa att jag har nedsatt hörsel. Min kompis börjar halta igen. Min kompis släpar benet efter sig. Jag säger till min kompis att det ser bra ut, verklighetstroget. Min kompis skriker IDIOT jättehögt. Jag säger att det gör lite ont i öronen när min kompis skriker jättehögt.

Manual för samtal med tatuerad

2010-02-17T20:53:00.003+01:00

Du har mot bättre vetande inlett ett samtal med en tatuerad. Här följer några råd att tänka på.

Fråga vad tatueringen föreställer trots att det är uppenbart.
Om vederbörande pekar på låt säga en stiliserad lotus och säger ”Det ser du väl att det är en blomma?” slår du, efter humör och dagsform, in på någondera av följande två vägar:

Du tittar på den tatuerade som om denne var en spjuver som skämtade med dig. Följ upp din skeptiska blick med ett kort och gällt skratt: ”Nämen, allvarligt!”, säger du. Det första fröet av irritation är nu sått hos den tatuerade

Det är tyvärr ganska vanligt att den tatuerade vill berätta om hur denne ”alltid velat göra en tatuering” och varför han/hon valt sitt vulgära motiv. Avbryt genast en dylik ansats!

”Den här fläcken”, säger du och pekar på någon del av tatueringen, ”vad föreställer den?”. Ignorera svaret och fråga om tatueringen är ”en fyllegrej”.

Oavsett vilken kroppsdel som tatuerats frågar du varför målningen inte placerats någon annanstans på kroppen.

När du efter många om och men låtit dig övertygas om att det faktiskt är en näckrosväxt som tatueringen föreställer frågar du vad en laseroperation går på.
Det andra alternativet när du konfronterar en tatuerad är att arbeta med tystnad. En kompakt tystnad som följer på svaret ”Det ser du väl att det är en blomma!?” kommer alla gånger att uppfattas som ett uttryck för din skepsis.

För den tatuerade till ett fönster för att under bättre ljusförhållanden granska dennes kroppsmålning. Ta ett stadigt grepp om den kroppsdel, till exempel armen, på vilken tatueringen befinner sig. Titta på tatueringen från olika vinklar och håll. Vrid på huvudet, rynka pannan, kisa med ögonen. Blöt ett finger i din mun och gnugga på en del av tatueringen som om det kommit smuts på den.

I det här läget är det inte omöjligt att den tatuerade rycker sin lem åt sig och med ett ovårdat språk frågar vad du håller på med. Det är nu hög tid att tänka på din sorti – tatuerade har inte sällan hett temperament. Rent statistiskt har du en luttrad kåkfarare framför dig som gjort en vända eller två för grova våldsbrott.

Så fruktansvärt rotlös

2010-02-10T11:25:00.012+01:00

Under ett besök på Neue Odessa Bar i går tutade jag i en tysk författare att mina föräldrar varit missionärer i Afrika och att jag huvudsakligen är uppväxt i Konungariket Swaziland. Stollen svalde historien med hull och hår.

Sporrad av mina framgångar som en tydligen ganska övertygande berättare matade jag en stund senare en wannabepoetissa med detaljerade uppgifter om mitt kringflackande liv som diplomatbarn i Schweiz, Burkina Faso och Papua Nya Guinea.

Visst, jag kunde väl anses privilegierad som utbildats på några av världens mest exklusiva privatskolor, men det var inte alla gånger så roligt visste jag att berätta.
"Pennalismen", sade jag och stirrade tyst ned i bardisken, oförmögen att tala mer om saken.

För att ytterligare understryka hur tagen jag var lät jag kindmuskulaturen arbeta.
Hon var inte lika lättlurad som det första prettot, men när jag lät tårar tränga fram i ögonen tog modersinstinkterna tydligen över; hon lade äntligen armen om mig och tröstade mig för att jag kände mig "så fruktansvärt rotlös".

Brev till godistillverkare

2009-11-30T21:47:00.004+01:00

Jag har så länge jag kan minnas varit en storkonsument av turkisk peppar. Redan när produkten lanserades på den svenska marknaden kom jag att ingå i Er allra trognaste kundkrets. Jag var fortfarande ett barn, men hade redan fått smak för livets goda. Faktum är att mina allra käraste barndomsminnen kretsar kring turkisk peppar och de fina stunder vi hade tillsammans.

För att finansiera min konsumtion av Er prima konfektyr skaffade jag mig ett jobb, blott tio år gammal. På morgonen innan skolan delade jag ut tidningar. På eftermiddagar och kvällar sålde jag hemmagjorda lotter. Förstapriset var en teckning som Christian, en kompis, gjort men som jag satt mitt namn under.

Det är inte klokt vad tiden går. Nu är jag vuxen. Vänner har kommit och vänner har gått (däribland Christian). Men någonting som har bestått genom alla år, ja till och med vuxit sig starkare, är min faiblesse för turkisk peppar, denna saltlakritsens kronjuvel.

Nu till mitt ärende. Sedan en tid bor jag i Berlin. Efter blott några dagar i min nya hemstad kom det där välbekanta suget smygandes. Som en annan Pocahontas trippade det fram i mockasiner och överrumplade mig fullständigt där jag satt böjd över min skrivbok och grunnade på en strof (jag är poet).

Jag försökte stå emot begäret genom att konsumera liknande produkter från andra tillverkare. Men ju mer jag försökte ignorera rösterna i mitt huvud desto högre och mer enträgna blev de. Till slut var jag tvungen att kapitulera villkorslöst.

Inledningsvis gick jag systematiskt tillväga. Jag finkammade Mitte, där jag bor, på jakt efter en livsmedelsbutik som kunde tänkas föra Fazer i sortimentet. I takt med att mina cirklar blev större och större ökade också min desperation. Minnet av hur jag skällde ut butiksbiträden och -chefer för att de inte säljer turkisk peppar jagar upp skammens rodnad på mina kinder. (Jag har i efterhand fått berättat för mig att mina ögon rullade i sina hålor och att fradga lade sig som ett tomteskägg runt min mun när jag ragglade runt bland butikshyllorna.)

Den skaparkraft jag ägde är i dag som bortblåst och jag tampas nu med skrivkramp och letargi. Detta medför naturligtvis ett framtida inkomstbortfall - för att inte tala om den konstnärliga, irreparabla skada som uppstått.
Nu skriver jag till Er för att höra mig för hur vi kan nå en förlikning och göra upp i godo. Har Ni något förslag på hur jag kan kompenseras för de men jag lidit genom Fazers underlåtenhet att etablera sig på den tyska marknaden? Jag tänker i termer av turkisk peppar och i enheten lådor.

Vänligen,

XX

Kottbusser Damm en fredag i oktober

2009-10-23T15:39:00.006+02:00

Jag andas pengar och framgång när jag tar en promenad nedför Kottbusser Damm i Berlins fattigare kvarter. Med mina rikemansmanér väcker jag naturligtvis en hel del uppmärksamhet.

Mödrar i hucklen, med små barn i händerna, stannar upp, sätter sig på huk och viskar till telningarna:
- Titta på honom! Se med vilken värdighet han rör sig, vad verserad han är! Så kan ni också bli om ni lägger manken till!

Barnen tittar på mig med sina stora bruna ögon, av allt att döma imponerade över min uppenbarelse. Jag blinkar åt dem och gör tummen upp.
Som förebild är det viktigt att föregå med gott exempel och ge ungarna hopp om en bättre framtid.

En tiggare som tycks ha materialiserat sig ur tomma intet tränger sig in i mitt synfält. Han stammar vädjande fram någonting om fru och många barn. Jag sjasar iväg honom innan hans litania gjort mig på dåligt humör.

Foto: Taz.de

Brev från 30:e våningen

2009-04-27T14:59:00.015+02:00

Jag står vid fönstret i min svit på 30:e våningen på Hotel Park Inn Alexanderplatz. Med händerna bekvämt knäppta bakom ryggen blickar jag ut över Berlin. Som en fältherre efter ett blodigt slag. Inspekterandes sina erövringar.

"En dag ska allt det här bli ditt", säger jag och sveper ut med handen över panoramat.
Jag vänder mig om mot hotellstäderskan, återigen med händerna knäppta bakom min raka rygg. På mina läppar spelar ett förbindligt leende. Hon är i full färd med att bädda min säng, verkar nästan ha ett patologiskt behov av att hålla sig sysselsatt. Visar inga tecken på att ha förstått vad jag just sagt. Jag ser att hon granskar mig i ögonvrån. En hastig rörelse från mig och hon skulle skrika i högan sky, kanske kasta sig mot dörröppningen och fly för sitt liv.

När jag på nytt tar till orda, den här gången med officersstämman, rycker hon till:
"Från Spandau i väst till Marzahn-Hellersdom i öst", säger jag. "Från Tempelhof-Schöneberg i söder till Pankow i norr - ditt!"
Jag pekar uppfordrande på henne.
Fortfarande inga tecken på tacksamhet. Inte ens ett leende kan hon kosta på sig.

En världspolitisk angelägenhet

2009-03-21T18:48:00.006+01:00

Snart kastrat

2009-02-19T20:31:00.003+01:00

I morgon vid den här tiden kommer Osis att jama i falsett.

Läckberg och Coelho - fall för Prosapolisen

2008-10-30T10:42:00.003+01:00

Utredningarna.

Magiska gränsen

2008-09-27T17:34:00.007+02:00

Min katt Osis har ett IQ på 140. Här sitter han i knät på min gode vän Björn. Tillsammans når de den magiska gränsen: 200.

Nöjd

2008-08-21T11:48:00.002+02:00

"Jag har aldrig betalat så lite för att inte träna."

Marcus C tre månader efter köpet av ett hittills oanvänt gymkort

Sånger från femte våningen

2008-06-09T20:08:00.001+02:00

Jag har köpt ett piano på annons. Nu spelar jag på det som om det inte fanns någon morgondag. Fingrarna far fram över tangenterna som kackerlackor över ett stengolv.
Efter timmar av oavbrutet hamrande har jag mjölksyra i armarna och blodsmak i munnen. Det sporrar mig bara - konsten kommer ur lidandet.

Liberté, égalité, fraternité

2008-05-26T09:50:00.004+02:00

Jag har precis spänt fast säkerhetsbältet och förstepiloten accelerar häftigt på en av Charles de Gaulles startbanor när jag sträcker upp en knuten näve i luften och vrålar "Vive la France! Vive la Republique!"

Långfredag

2008-03-21T08:49:00.010+01:00

Så fort någon är lite extra trevlig mot mig utgår jag ifrån att vederbörande är psykopat och försöker manipulera mig med sitt charmiga sätt. Men se den gubben går inte.
I dag avbröt jag abrupt en reporterkollega som öste beröm över mig. Jag gjorde det genom att knacka på hans panna med mitt pekfinger mitt i tiraden av yviga superlativer:
-Du vet att det där inte går att bota, va? sa jag.
Sedan gick jag därifrån. Fann det lika gott att göra processen kort med dårpippin.

Citat

2007-08-26T20:35:00.000+02:00

"Skulle bry mig mer om vad du säger om ditt inre bestod av någonting mer än en apa som i otakt slår ihop två cymbaler."

Min kommentar till nyhetschefen som hade
synpunkter på en artikel jag skrivit.

Svensk maffia

2007-08-22T22:20:00.000+02:00

Min gode vän och kollega, DN-journalisten Lasse Wierup, har tillsammans med Matti Larsson, chefredaktör på Siren, skrivit en fullkomligt lysande skildring av svensk gängkriminalitet.
Det säger jag utan att ha läst boken. Men allt Lasse Wierup gör är briljant så jag kan gå i god för honom.
En annan vapendragare, Niclas Ryberg, Sveriges kanske bäste pressfotograf, har tagit bilderna. Mycket kan man säga om Niclas, men att plåta - det kan han!
På måndag är det releasefest för Svensk maffia. Om du inte har möjlighet att komma för att du till exempel inte är bjuden så kan du köpa boken här!

Här är en intervju med författarna.

Mental istid

2007-08-19T22:45:00.002+02:00

Jag och min sambo har levt helt utan elektricitet sedan jag upptäckte högteknologisk avlyssningsutrustning i vårt hems eluttag.
Det första jag gjorde var att mata grunkan som sannolikt var mikrofonen med desinformation.

Numera är bostadens enda belysning och värmekälla stearinljus. Jag stöpte dem i terapeutiskt syfte under en depression.

Det svenska musikundret

2007-07-28T19:41:00.000+02:00

I ett inlägg med rubriken Fear på Radioheads hemsida skriver bandets multiinstrumentalist, Jonny Greenwood, om sitt senaste skivinköp:

Vet inte vad som skrämmer er mest - omslaget på den här skivan eller faktumet att jag köpte den.

Man blir onekligen lite sugen på att följa Jonnys exempel. Clas verkar vara en hyvens kille och ser dessutom ut att dela min faiblesse för haklappar och skumpa.

Projekt X

2007-06-04T21:54:00.002+02:00

När detta skrivs har jag inte varit utanför dörren en enda gång på fyra månader. Men det går ingen nöd på mig - jag har proviant nog att klara mig i ett år.

Solljuset har jag helt lyckats att stänga ute med hjälp av svarta sopsäckar och gaffatejp.
Effekten: det går inifrån min etta inte längre att skilja dag från natt.
Efter 72 timmar i totalmörker justerade jag dygnsrytmen till 25 timmar.

Jag håller i skrivande stund på att konstruera en almanacka som bygger på endast tre årstider. Hösten är utelämnad.
Det finns en eller två personer till i lägenheten, jag vet inte vilka de är. Vi sover i skift. Tre timmar åt gången.

På andra sidan gatan hänger papparazzis som klasar ur fönstren. Genom sina teleobjektiv försöker de att få en glimt av aktiviteterna bakom den svarta väggen av plast.
Men det enda tecknet på liv i bostaden är ett oregelbundet bankande och sågande.
Det är ofrånkomligt att oljudet fortplantar sig i vår lyhörda fastighet.

För att hålla mig vaken under mitt skift brukar jag banka med en hammare i elementen, de ger ändå ingen värme längre.

Genom väggarna hör jag grannarnas oroliga funderingar:
– Vad är det han bygger därinne?
Ovissheten har drivit somliga till vansinne.
Minst ett äktenskap har kraschat som en direkt följd av den osämja mitt hemlighetsmakeri vållat.

Torftigt?

2007-03-11T00:17:00.000+01:00

Det är lördag och jag har precis satt i mig en påse med soltorkade aprikoser. Livet leker! Tjoho!!!

The man is blessed!

2006-10-28T10:52:00.001+02:00

The last few hours I've been dancing around like a madman in my apartment, listening to Tom Waits latest album - "Orphans - Brawlers, Bawlers & Bastards". It's so brilliant that I had to open a window facing the street and burst into laughter. I stood there laughing out loud until I saw some neighbours talking to a policeofficer and pointing towards me.
What's wrong with people nowadays?
I tried my best to sound like a mental when I roared:
- Since when is it illegal to show some pure joy!?
I closed the window with a bang and let the curtains down.

Respekt!

2006-10-14T19:53:00.000+02:00

I ett infall av vansinne rakade jag i fredags förra veckan av mig kalufsen.
Jag kan rekommendera det – man känner sig som pånyttfödd igen.
Efter att jag låtit lockarna falla har mitt liv förändrats radikalt på flera punkter:
■ folk väjer för mig på gatan
■ gamla tanter får någonting jagat i blicken och håller hårdare i sina ägodelar
■ små barn faller spontant i gråt vid blotta anblicken av mig.

Torsdagar med René

2006-08-24T02:12:00.000+02:00

Klockan är 02.12 torsdag morgon och jag har kommit till det stadiet då jag inte längre tycker det är patetiskt att sitta här ensam med René Barbier som enda sällskap.
Ja, gitarren har åkt fram.
Och ja, jag tycker att jag sjunger och spelar som en gud.
Fler frågor?

Hurra!

2006-08-10T14:06:00.000+02:00

Glöm aldrig en födelsedag igen! (Tack för tipset, Ryberg!)

Grönt skinn på väg tillbaka?

2006-07-05T20:57:00.001+02:00

I måndags ropade jag in en ful fåtölj på auktion. Den blev min för 360 kronor. Amanda säger att den, förutom att vara ful, luktar illa. Hon har rätt även om jag inte gillar att hon klagar på mitt fynd det första hon gör.
Fåtöljen är väldigt skön att sitta i. Priset man får betala för den förstklassiga komforten är att man inom loppet av minuter känner sig som en rökt böckling.
Möbelns förra ägare måste ha varit en nikotinmissbrukare av rang.
Efter några minuter i stanken känner man sig åksjuk. Men fåtöljen är som sagt skön.

Kris

2006-07-04T17:27:00.000+02:00

Jag hittar inte lurarna till min iPod. Bara någon som vaknar upp och finner att dennes pacemaker är puts väck kan förstå hur jag känner mig.

Lyxproblem

2006-06-18T10:40:00.000+02:00

Nämen, dra på trissor! Undertecknad har blivit antagen till läkarlinjen på Karolinska Institutet!
Nu har jag fått ett lyxproblem på halsen.

Viktigt meddelande

2006-06-03T22:36:00.000+02:00

Journalistbloggens upphovsman har tagit semester från allt vad bloggande heter. Det är alltså ingen mening med att besöka den här sidan och förvänta sig nya inlägg, inte inom en överskådlig framtid i alla fall. Tack för visat intresse och trevlig sommar!

Adressändring

2006-05-18T12:15:00.000+02:00

Allas vår Hanna Jemth har sent omsider insett att MSN Spaces andas 80-tal och äntligen bytt till en mer stilren blogg.

Gin & Tonic

2006-05-12T21:12:00.001+02:00

Efter att ha tagit del av de senaste rönen om den ultimata fyllan så har jag med noggrannheten hos ett schweiziskt fickur siktat på de magiska 0,6 promillen.
Problemet är inte att nå upp till den nivån - det är en barnlek. Grejen är att ligga kvar.
På Anna Bodins fest i går misslyckades jag kapitalt.
Jag tror att man skulle kunna beskriva mitt tillstånd som att jag "var i gasen".
Redan vid 0,2 hade jag för länge sedan glömt allt prat om 0,6.

Vid 0,8 var jag ordentligt desorienterad där jag stod på Annas balkong och blickade ut över Stockholms takåsar. Jag kunde för allt i världen inte få ihop att S:t Eriksbron låg där den låg, när jag stod där jag stod.
- Den borde ligga där borta, sa jag till Mårten som var den ende som lyssnade på mig.
Jag pekade diffust åt väster.
Mårten insisterade på att bron vi såg verkligen var S:t Eriksbron och att den dessutom låg där den skulle. Han pekade ut olika riktmärken som han menade bevisade att hans påstående ägde sin riktighet.

Hans besserwisserfasoner började att äta upp mig inifrån. Jag tog en stor klunk GT och kände en eld sprida sig i bröstet. Eftersom spriten var gratis hade jag blandat i proportionerna 80/20 när ingen såg.
Mårten stoppade sin George Jensen-pipa i käften och började att bolma.
Jag fick för en sekund lust att trycka ned pipjäveln i halsen på honom, men lyckades kväva impulsen.
- Jag korsar S:t Eriksbron varje dag på väg till jobbet, sa jag med tillkämpat lugn.
- Jag vet därför mycket väl vart den ligger. Och det är inte där borta, sa jag och pekade på bron.

Jag sippade på min GT och lade manken till för att se nöjd ut.
Det ryckte nervöst i Mårtens ansikte.
- Du borde söka för de där återkommande och okontrollerbara muskelryckningarna, sa jag.
Mårten tittade på mig som man tittar på någon som precis har mejat ned 50 pers med maskingevär på en amerikansk hamburgerrestaurang. Han var av allt att döma höggradigt berusad.

Ånyo började han att mata mig med geografiska basfakta som om jag vore ett litet barn. Jag skakade på huvudet åt hans nonsens. Han höll på att tjata hål i huvudet på mig med sitt bro-hit-och-dit-snack.
- Yada yada yada, sa jag.
I ren självbevarelsedrift lämnade jag tjötröven och balkongen. Jag sökte upp värden och värdinnan och berättade oroligt och målande om Mårtens tics.
- Det är kanske bäst att vi beställer en taxi åt honom?

Månadens blogg

2006-05-12T10:47:00.000+02:00

Mycket kan man säga om min goda vän Frida, men hon är trots allt en hejare på att hitta bra bloggar. Den senaste i raden: Modegrisen.

Pilsy for president!

2006-05-10T08:43:00.000+02:00

Alla mina kompisar är duktiga, men några är duktigare än andra. Pernilla "Pilsy" Ahlsén till exempel. Hon har i dagarna kommit ut med sin kritikerrosade debutbok En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva.
Hade jag haft ett nattduksbord så hade den legat där nu. Men eftersom jag lever under synnerligen spartanska förhållanden tvingas jag låta boken ligga på golvet - de få gånger jag kan skiljas från den.
Förlåt, Pilsy, men du ska veta att den är i gott sällskap. Och då är det inte bara dammråttorna jag tänker på.
Köp Pilsys bok här!

Krita

2006-05-04T22:11:00.000+02:00

Jag älskar att handla på kredit. Han eller hon som uppfann kreditkortet borde omedelbart tilldelas Nobelpriset i ekonomi.

Besökarna

2006-05-01T12:51:00.000+02:00

En högst ovetenskaplig läsarundersökning visar att Journalistbloggens besökare är smartare och snyggare än genomsnittet.

Gemensam nämnare

2006-05-01T09:21:00.000+02:00

Min mobiltelefon kan inte stava till "omtänksamhet". Det har den gemensamt med flera av de personer som jag har dejtat.

Jag somnade som en kung och vaknade som ett vrak.

2006-04-29T10:08:00.000+02:00

"Jag vill jobba med människor"

2006-04-27T21:37:00.000+02:00

Så originellt.
"Jag vill jobba med maskiner."
Vore befriande att få höra den repliken någon gång.

"Ramses II"

2006-04-26T21:39:00.000+02:00

Det finns en människotyp som blir antingen scout eller seriemördare. Jag vet inte vem av dem som skrämmer mig mest.
Häromdagen råkade jag ut för en.
Han var fyrtio någonting och stod i ett bokstånd mitt på Odenplan och krängde böcker.
Jag såg honom inte först.
Det var bokryggarna som hade fångat mitt intresse.
Även om jag inte är en stor läsare av böcker så tycker jag paradoxalt nog om att köpa böcker.
Så jag ställde mig att rota igenom banankartongerna på jakt efter en säljande titel.
- Den här kanske kan vara någonting? sade en röst bakom min rygg.
Jag vände mig om och där stod han: scouten alternativt seriemördaren. Bägge personlighetstyperna har nedsatt syn och en faiblesse för vindtygsjackor. Det går därför inte att utifrån en hastig okulärbesiktning sluta sig till vem av dem det är man har att göra med.

Han räckte fram en bok om någon av alla faraoner som hette Ramses, oklart vilken i ordningen.
Varför i hela friden skulle jag vara intresserad av dylik litteratur? Hans boktips var suspekt. Något som en seriemördare skulle rekommendera.
- Vad kostar den? frågade jag och såg mig diskret över axeln för att kolla möjliga reträttvägar.
Jag ville inte ha hans jävla Ramsesbok, men här gällde det att vinna tid, hålla samtalet igång. Snubben var av allt att döma spritt språngande galen.
- Vad vill du ge? kontrade han.
Jag frös till is. Tänkte på mitt marsvin Patrik, oklart varför. Kanske för att hans död hade varit så meningslös.
Inför en utlandsresa hade jag lämnat honom i en familjemedlems vård. När jag kom hem två veckor senare var Patrik död och begraven. Han hade utfodrats med någonting som han inte tålde, oklart vad. Jag var bara ett barn då och det tog lång tid innan jag hämtade mig efter hans död.
- Fyrtio kronor, sa jag. Den ser ut att vara i riktigt fin kondition.

Beach 2006

2006-04-24T08:35:00.000+02:00

Hej då Ben & Jerry, turkisk peppar och mintkrokant!
Hej kikärtor, quinoa och haricots verts!
I dag börjar mitt nya GI-liv.
Fick en chock när jag ställde mig på gymmets våg förra veckan. I och för sig så höll jag i en massa grejer (handduk, nyckel och vattenflaska) när jag segerviss - inte helt olikt en OS-atlet som kliver upp på prispallen för att mottaga sin välförtjänta guldmedalj - besteg vågen.
Jag kisade ned mot displayen och kunde inte riktigt ta in vad den visade. Stod det verkligen "90"?

Jag fick lägga band på mig för att inte i panik skrika rakt ut i herrarnas omklädningsrum. Hade min vikt rakat i höjden? Det var inte möjligt. Kunde prylarna jag bar på verkligen väga 10 kilo tillsammans? Knappast.
Innan jag nyduschad och en smula moloken lämnade gymmet bad jag personalen att kalibrera vågen "så att den visar rätt vikt".
För säkerhets skull lägger jag nu om mina matvanor. Sockermonstret inom mig ska dö.

Konst

2006-04-23T17:28:00.000+02:00

Det här fina ritblocket och tuschpennorna i alla regnbågens färger fick jag av min goda vän Amanda i påskas. Innan helgen är slut är det jag som har gjort min första tavla.

The Therese Larssons

2006-04-22T19:43:00.001+02:00

Jag har under de senaste månaderna skrivit ett flertal mejl till min goda vän Therese Larsson i Berlin.
Det har varit långa mejl och det har varit korta mejl. Det har varit djupt personliga mejl och det har varit vardagliga.
Inte någon gång har hon svarat.
När jag häromdagen talade med henne i telefon frågade jag - inte utan viss irritation i rösten - varför hon aldrig svarade på mina mejl?
- Vilka mejl? sa Therese.
Jag övervägde att slänga på luren i örat på henne för att därigenom med handling visa vad jag tyckte om hennes charader. Men en röst inom mig - jag har en hel del av den varan - sade mig att hon för omväxlings skull talade sanning.

Mejlen till therese.larsson@gmail.com har uppenbarligen inte gått till "min" Therese utan hennes namne.
För den Therese jag känner har ingen gmail-adress, hävdar hon.
Så om du - den andra Therese Larsson - mot all förmodan läser det här: jag ber om ursäkt för att jag överöst dig med mejl och kallat dig för "prinsessan" etc. Men du förstår, min vän har själv gett sig det smeknamnet. Så det föll sig naturligt att inleda mejlen så. Och det här med "vad har du på dig?", ja, det är bara uttryck för något slags jargong som jag och Therese har.

Morgonrutin

2006-04-22T08:25:00.000+02:00

Jag knaprar Cipralex för nöjes skull.

Glad påsk!

2006-04-16T05:16:00.000+02:00

Den alltid lika generösa Tina Lagerström bjuder oss alla på ett trevligt påskägg, nämligen en av hennes favoritlänkar: I am a Japanese School Teacher.
Den bloggen visade sig vara så bra att jag inte har något annat val än att sprida den vidare. Liksom bilden som Amanda var vänlig nog att mejla mig.

Jag - en Berner Sennen?

2006-04-10T13:12:00.000+02:00

Om mina kära vänner Martin von Krogh och Ida Thunberg vore hundar - vilket, ju mer jag tänker på det, inte är en orimlig tanke - så skulle de vara en bulldog respektive en cocker spaniel.
Undertecknads personlighet däremot motsvaras tydligen bäst av Berner sennen. Om man får tro personlighetstestet på SVT:s hemsida.

"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."

Time Out

2006-03-05T17:41:00.000+01:00

Den här bloggen tar time out på obestämd tid.
För den läslystne rekommenderar jag att följa någon av länkarna i högerspalten.

Kartong

2006-02-19T12:44:00.000+01:00

Jag har blivit erbjuden en tvåa i helt underbara kvarter. Men det finns ett aber: jag är inte eld och lågor över huset. Det är byggt 1969 och ser ut därefter.
Jag vet inte vad som flög i arkitekter och stadsplanerare under 1960-talet. Kanske var de ständigt pårökta hela bunten?
Bor någon av dem själva i en kartonglåda i dag? Knappast.

Hämnden är ljuv

2006-02-19T01:41:00.000+01:00

Lille-Skutt här bredvid hittade jag på Beautiful art made with knitting via moisthlm.

Lördag

2006-02-18T11:52:00.000+01:00

Jag gillar filmer och tv-serier med apor i.

Pocahontas?

2006-02-14T20:14:00.000+01:00

Det berättas om Emelie Salomonsson att hon kan fälla en tiger till marken med ett enda slag.
Ja, det är hon själv som drar skrönan efter ett par bira. Och nu har även jag börjat göra det.
Emelie har nämligen en tendens att börja tala om sig själv i tredje person singular efter ett par flaskor Presidente - vilket enligt henne är världens godaste öl - och hon drar sig inte heller för att sätta gulliga smeknamn på sig själv.
Här poserar hon i alla fall tillsammans med en lejonunge som en annan Pocahontas. Bilden har bara ett par dagar på nacken och är tagen någonstans i Karibien där Em befinner sig på resande fot.

Mission Impossible

2006-02-14T13:08:00.000+01:00

Bild och rubrik kommer från Karolina Lassbos blogg. Men eftersom jag har skäl att tro att ytterst få om ens någon ur hennes läsekrets hittar till den här bloggen och vice versa så publicerar jag inlägget på nytt så att även Journalistbloggens besökare får glädje av det.
Och som en numera världsberömd dansk tidning lite krystat uttryckte saken härförleden: det sker i yttrandefrihetens namn!

I-språket

2006-02-13T21:42:00.000+01:00

Av någon outgrundlig anledning stämmer jag alltid upp i Thåströms Djävulen o jag när jag åker bil med Hans.
Hans faller alltid snabbt in i sången, men sjungandes på i-språket.
Det är någonting med det där språket som är mycket smittsamt för nu sjunger även jag tvångsmässigt på i-språket.
Det är inte okej. Men har man väl börjat är det mycket svårt att sluta.
I-språket - för den som inte känner till det - är mycket enkelt uppbyggt: man ersätter alla vokaler med bokstaven "i".

Så här lyder första versen i original:
"I tusen år och tusen till
har han ständigt var't på tal
en man född i fattig släkt,
det sägs han var ett gudabarn
Men på grund utav att ingen sett
honom sen år 33
vill vi bjuda er på bal i kväll"
- allt detta stod att läsa i ett brev.

På i-språket:
"I tisin ir i tisen till
hir hin stindigt virt pi til
in min fidd i fittig slikt,
dit sigs hin vir itt gidibirn"

Och så vidare.

Jag rear ut mina ägodelar - allt ska bort

2006-02-12T16:28:00.000+01:00

Två veckor kvar till löning och jag har redan bränt varenda krona på kläder och... ja, jag kommer inte på någonting mer. Otroligt. Samma sak varje månad. Den 25:e kommer och jag staplar mer eller mindre anemisk iväg till närmaste uttagsautomat, tar ut en ansenlig summa pengar och lever som en kung i en vecka.
Det blir så efter att man klarat sig undan sväldöden med livet i behåll. Man tycker lite synd om sig själv och är på sitt allra generösaste humör. Man unnar sig saker, gärna onödiga sådana. Det är bara mänskligt.
Men jet set-livet har en baksida. Lönen - i mitt fall åtminstone - räcker bara i en vecka.

Jag tycker mycket om att konsumera - det lindrar min ångest som inget annat.
Och nu har jag hittat en sak som jag inte kan leva utan. Den kostar 9 990 kronor. Men jag har som sagt inget kapital att omsätta i denna oundgängliga pryl.
Jag är dessutom fortfarande skyldig Rosa Bloggen-Ida en stor summa pengar. Tur att hon är på andra sidan jordklotet.
Mina pekuniära problem tvingar mig att rea ut delar av mitt bohag.
Har du 2000 kronor som du inte vet vad du ska göra av? Köp min sampler - en Roland S330. Jag slänger med cirka 100 disketter fullproppade med ljud.
Jag vill inte låta desperat, men snälla någon: köp den!
Så här ser den ut:

Jag slumpar även bort en trummaskin av modellen Kawai R-50.
Så här ser den ut:

Vem som helst som kan någonting om musik vet att det här är två kultprodukter.

Det går även bra att skänka pengar till mig. Jag har aldrig haft någonting emot allmosor. Ser det som en handling av kärlek.
Mejla mig så får du ett kontonummer.

De är för härliga i den åldern II

2006-02-11T00:37:00.000+01:00

Översta raden (från vänster till höger): Johanna Vikar, Colette van Luik, Hanna Zakai, Annelie Johannesson, Hans Abrahamsson, Benniet Henricsson, Isabel Eriksson, Terese Cristiansson, Jesper Pettersson.

Andra raden uppifrån: Hanna Jemth, Anna Krook, logga, Tina Lagerström.

Tredje raden uppifrån: Fantombilden, Jeremias Lind, Andrev Bergström, Ida Thunberg, Niklas Svensson, Martin von Krogh, Therese Larsson, Emma Lalinder.

Andra raden nedifrån: Sture Dahlström (även första raden), Torbjörn Tenfelt, Frida Boisen, Emelie Salomonsson (äv. första raden), Mikael Bondesson, Alexandra Forslund, Maja Theorin, Lasse Wierup.

Första raden nedifrån: Sture Dahlström, Karin Andersson, Anna Bengtsson, Emelie Salomonsson, Petter Forslund, Maria Gners, Johan Lundin och Sergels torg.

Det här är Lars

2006-02-10T22:29:00.000+01:00

Jag är inte helt oäven som fotograf. Bilden här bredvid har konstnärliga kvalitéer, det kan ingen förneka.
Lars Johansson, som härmed har odödliggjorts, kommer från Sunne och arbetar på Expressen. Han är tillsammans med en av mina bästa vänner - Frida Boisen.
Ibland träffar jag Lars ute på fältet. Då är vi bittra fiender - reportrar på olika tidningar som vi är - och försöker undantagslöst att vela bort varandra genom diverse manövrar. De här vilseledande spektaklen är i regel väldigt genomskinliga. Åtminstone Lasses.

You sick fuck!

2006-02-10T02:41:00.000+01:00

I tisdags fick jag 50 000 volt genom kroppen.
En kille beväpnad med en elpistol av modellen Taser sköt mig i ryggen.
Amerikan naturligtvis. Med combover.
Jag min dåre hade köpt hans försäljarsnack rakt av. Han hade ett mycket övertygande sätt.
Innan han sköt mig frågade jag om det fanns någon fara för hjärtsjuka att få 50 000 volt genom kroppen. Inte för att jag är hjärtsjuk, men man ville ju ändå veta liksom.
Det var tydligen en jävligt dum fråga för han brast ut i ett gällt skratt och tittade ut över de övriga journalisterna i aulan som om jag vore en retard.

Sedan visade han oss en EKG-kurva.
- Här träffar Tasern, sa han avmätt och pekade på en kurvtopp.
Det fanns naturligtvis ingen skillnad mot övriga kurvtoppar i EKG-diagrammet. Verkade med andra ord helt ofarligt.
Jag hade ändå mina dubier. 50 000 lät så mycket.
- Normaldosen är fem sekunder, sa Tasermannen och osäkrade vapnet i sin hand. På den tiden hinner man sätta handbojor på den utslagne.
- Du, jag tror att jag fattar galoppen om du ger mig en tresekunders, sa jag.
- Okej, sa han och ryckte på axlarna.
Jag tolkade det som att vi var överens om tidsramen för det förestående experimentet.

Två medhjälpare till Tasermannen ställde sig på varsin sida om mig. De tog tag i mina armar.
- Du kommer att bli paralyserad. De där två håller dig så att du inte ramlar. De är utom fara - strömmen sticker inte.
Jag skulle just be honom att utveckla vad han menade med de var utom fara när det fräste till.
Taserns två strömförande pilar träffade mig mellan skulderbladen.
Smärta.
Vakuum.
Sekunderna släpade sig fram.
Vi måste ha sprängt tidsramen för experimentet för länge sedan.
Jag ville skrika abort, you sick fuck!
Men jag fick inte fram ett ljud.

Satan, Freud?

2006-02-09T12:35:00.000+01:00

I tisdags skrev jag en nyhetsartikel om hur en norskledd militärbas "i Afghanisatan" angripits.
Det är inte okej.
Afghanistan ska det naturligtvis vara.
En vänlig läsare gjorde mig uppmärksam på stavfelet. Jag larmade nätupplagan som genast rättade stavningen.
Om någon afghan mot all förmodan skulle ha hunnit läsa min artikel, innan stavfelet korrigerades, och känner sig kränkt av den vill jag härmed oförbehållsamt be om ursäkt.

De är för härliga i den åldern

2006-02-05T15:12:00.000+01:00

DM på Stadion

2006-01-24T20:39:00.000+01:00

Depeche Mode spelar på Stockholm Stadion den 7 juli. Biljetterna släpps på måndag och jag - som blev utan biljetter till Globenspelningen - jublar av lycka. Men så visar det sig att ingen i bekantskapskretsen gillar DM. Och jag vill inte gå på konserten själv och stå där som en annan lallare.

Jet-lag?

2006-01-24T19:48:00.000+01:00

Jag känner mig jet-laggad efter att ha varit i Göteborg över helgen. Det känns som om jag färdats över flera tidszoner, från stenåldern och tillbaka.

Therese i Fokus

2006-01-16T10:37:00.001+01:00

Nu har jag tecknat en prenumeration på Fokus. Det skedde efter lika delar egen vilja/tvång.
På bilden: Fokus reporter, Therese Larsson.
Det var hon som stod för tvånget.
Therese är stringer för Fokus och befinner sig just nu - tror jag - i Mellanöstern.

Ett öga för detaljer

2006-01-16T08:45:00.000+01:00

Den legendariska Hanna Jemth fyller år i dag - tror jag. Gratulera henne här!

Emelie has left the building

2006-01-15T19:50:00.000+01:00

Emelie Salomonsson har gjort det enda rätta för årstiden: packat ned lite för mycket kläder och dragit till Västindien.
Till Dominikanska Republiken. Där lever hon livets glada dagar utan några som helst bekymmer.
Det sticker naturligtvis i ögonen på en annan.
Jag måste också iväg någonstans innan jag förlorar förståndet. Det här eviga mörkret tar kål på mig!

"Jasmine"

2006-01-13T08:18:00.000+01:00

När man för andra gången samma kväll frågar servitrisen vad hon heter vet man att man inte ska ha mer.
Framför allt inte när det för andra gången samma kväll går upp för en att man ställde just den frågan förra gången man var här, och att man fick den besvarad även då.
Men jag skyller på Rosa Bloggen-Ida.
Vi skulle fika i går.
Men för Ida betyder "fika" inte nödvändigtvis detsamma som för oss andra.
Det blev jag om inte annat varse i går när jag för tredje gången hörde mig själv säga: "vi tar in en flaska vin till, tack".
Till ovannämnda Jasmine.
När jag nyss stod i duschen och minnesbilderna motvilligt masade sig tillbaka till mitt medvetna fick jag en olustig känsla i kroppen.
Hur jag än försöker så lyckas jag inte mana fram några minnesbilder över att vi betalade för oss i natt. Jag vet att Ida stack till mig en massa pengar som jag stoppade på mig men sen är det svart.

See you in court!

2006-01-11T21:49:00.000+01:00

På tal om Göteborg så ska jag dit på fredag.
Jag är kallad att vittna i en rättegång.
Jag kan garantera er en show som aldrig tidigare skådats i en svensk domstol.
Kom dit!
Ta med någon du tycker om!
En halvtimme innan föreställningen börjar säljer jag biljetter på Gustaf Adolfs torg.
100 spänn.
Pengarna tillbaka om du inte är nöjd.

God smak

2006-01-11T19:32:00.000+01:00

Vid en intern omröstning på jobbet i dag utsågs jag till Redaktionens bäst klädde medarbetare.

Är min tjejkompis psykopat?

2006-01-09T22:21:00.000+01:00

Jag har en tjejkompis som jag på allvar börjar tro är en fullfjädrad psykopat.
Hon visar aldrig några känslor.
För ett tag sedan blev hon dumpad av sin dåvarande pojkvän.
När jag träffade henne i Sthlm i samma veva uttryckte jag något slags sympati och omtanke.
Jag sa:
- Jag hoppas att du inte är alltför ledsen.
Kanske en smula platt, men ändå.
Hon svarade:
- Hur kunde han lämna mig?
Hon skämtade inte.
Andra jag känner hade varit ledsna i samma situation, inte den här tjejen. För henne var det fråga om matematik, inte om hjärta-smärta. Hon fick inte ekvationen att gå ihop, vilket retade henne. Men särskilt ledsen, det visade hon inga tecken på att vara.
Jag har naturligtvis inte ställt min diagnos utifrån ett enda exempel. Det är inte så jag jobbar. Den här flickan uppvisar alla symptom som utmärker psykopaten.
Hon är trevlig, det är hon. Hennes förstånd är det inget fel på. Men allt hon gör är utan känsla och värme.
När hon ger en en kram så känns det som att slå armarna om en kall trädstam vars grenverk för en kort sekund råkar daska en på ryggen.
Hon är framgångsrik inom sitt gebit. Och det har man ju läst att psykopater är, så det kriteriet bockar jag också av i min checklista.
Nu kan jag inte räkna upp fler symptom. För även om hon saknar sjukdomsinsikt så är hon inte dum. Och vem fan vill ha en psykopat efter sig?

I'm a swine

2006-01-09T20:46:00.000+01:00

I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine, I'm a swine.
Sjunger med i Tiger Lillies "Swine".

Denna magiska kropp

2006-01-09T19:43:00.000+01:00

Här sitter jag på mitt hotellrum och skrattar högt. När skrattsalvorna ebbat ut minns jag inte längre vad det var jag skrattade åt. Vad var det som var så himla roligt? Och då sätter det igång igen, det där bubblande skrattet som börjar någonstans vid tårna, jobbar sig upp genom benen, tar sats på min platta lilla mage och lämnar denna magiska kropp genom munnen för att sedan dansa iväg i en yster samba mellan kvarteren.
Vad är det jag svamlar om?

Sug på den, Freud!

2006-01-08T23:44:00.000+01:00

Inlägget som ursprungligen fanns här har raderats av upphovsmannen.
Skälet är att det var för jävla patetiskt.

Dagsform

2006-01-03T23:21:00.000+01:00

Jag har ett självförtroende som är större än Västra Götaland.

Hamngatan, Stockholm

2005-12-28T22:54:00.000+01:00

Där står drivor med folk.
De ser hänförda ut.
Det tisslas och tasslas.
Alla är vända åt samma håll.
Som slagna av blixten.
En masspsykos?
Ett väckelsemöte?
Jag banar min väg genom folkhavet.
Bara fyra led kvar framför mig.
Tre.
Två.
Nu ser jag.
NK:s julskyltning.
Vilka sjuka jävlar!
Herregud, det här är 2005, snart 2006!
Vad är det som är så fascinerande med ett par uppstoppade dockor i jätteformat!?
Okej, de rör på sig en aning.
- Det ser inte ens verkligt ut, säger jag till en kille i min egen ålder.
Blicken han ger mig andas stryk.

Berättelsen om en liten planta

2005-12-19T21:24:00.000+01:00

Den där apelsinplantan i mitt fönster, jag förstår inte vad det är med den.
En gång i tiden var det en prunkande oas som alla i kvarteret talade om med avund i rösten. Man sade om mig att jag hade gröna fingrar, att det bodde en liten trädgårdsmästare i mig.
Inte nu längre.
Nu har grannarna slutat att hälsa på mig. Möter jag någon i trapphuset så slår de ned blicken och låtsas inte höra mitt "hej". Jag har blivit utfryst ur den trygga gemenskap som medlemsskapet i en bostadsrättsförening normalt bjuder.
Allt är apelsinplantans fel.
Den slokörade apelsinplantan.
Jag förstår ingenting.
Jag har gjort allt!
Jag har vattnat fanskapet hyfsat regelbundet.
Jag har pratat med den. Sagt saker som att "det här ska nog ordna sig, lille vän".
När stämningen blivit för dyster har jag berättat roliga historier som haft så makalösa poänger att jag kiknat av skratt.
Under hela tiden har jag haft ögonen på plantan. Jag har observerat den med den analytiska blicken hos en vetenskapsman vars banbrytande forskarrön en dag kommer att föra honom raka vägen till Konserthuset i Stockholm där han får ta emot Nobelpriset i medicin ur kungens hand.

Jag vattnar och vattnar men bladen är fortfarande torra som fnöske. Den ser lika vissen ut som vanligt, krukväxten.
Det har bara sporrat mig.
- Jag ska fan få liv i dig din lille jävel om det så blir det sista jag gör! har jag väst åt den.
Sedan har jag dragit upp persiennen och låtit växthelvetet bada i ljus.
Ingen respons naturligtvis. Vad hade jag väntat mig? Ett mirakel?
Aningen modstulen har jag sonika fällt ned persiennerna och justerat spjällen så att apelsinplantan fått lagom med ljus, varken för mycket eller för litet.
Jag har vakat vid dess sida, som man vakar vid en anhörigs dödsbädd.
Överöst den med kärlek kort och gott.
Ingenting jag gjort har emellertid haft någon som helst effekt, det har jag med stigande förtvivlan insett.
Nu talar jag inte längre med den. Jag skriker åt den. Okvädinsord. Försöker provocera fram en reaktion.
Det är naturligtvis omoget och irrationellt - men mänskligt.
Jag är ingen robot utan känslor.
Jag är bara en helt vanlig kille som försöker driva upp en planta.

Människa-Naturen: 0-1.

Fåglarna

2005-12-09T11:13:00.000+01:00

Maria på jobbet säger att jag måste ha inbillat mig alltihopa, men jag kan svära på att det är sant. De satans jävla duvorna eyeballade mig i morse. De stirrade på mig som om jag vore ett miffo på lufthålspermission. Och så kuttrade de sinsemellan.
Som om jag inte förstod fågelspråk.
Vad tror de? Att jag är en idiot?
Jag visslade en trudelutt för att visa att jag faktiskt hörde dem.

Halsen har gått av

2005-11-27T22:03:00.001+01:00

Halsen på min gitarr har gått av. På inrådan av en reporterkollega ringde jag upp mitt försäkringsbolag.
– Min gitarr är sönderslagen. Kan ni ge mig pengar?
– Personnummer?
Med ett par knapptryckningar hittade handläggaren mig och min hemförsäkring i bolagets klientregister.
– Nej, sa hon. Vi kan inte ersätta dig för skadan. För det krävs en tilläggsförsäkring och någon sådan har du inte tecknat.
Anade jag skadeglädje i hennes röst? Hon var född sadist och njöt av situationen i fulla drag - det var alldeles uppenbart. Var det här hennes sinnessjuka sätt att få sin dagliga kick? Genom att ta ut sitt bittra agg mot mig – en klient som betalat sina premier i tid varenda månad sedan barnsben och hade tio skadefria år i ryggen?
– Nähä? utbrast jag med vad jag nu - med lite distans till alltihopa - medger var en överdrivet frågande intonation. Vad t ä c k e r min hemförsäkring då?
– Brand och stöld.
För att markera mitt missnöje med bolagets ogina inställning avslutade jag samtalet genom att lägga på luren utan någon avrundande artighetsfras. Handläggaren hade hamnat i en mental återvändsgränd. Jag skulle inte ha kommit någon vart med henne.
På nytt ringde jag upp försäkringsbolaget. Tyvärr svarade samma handläggare.
– Min gitarr har brunnit upp, sa jag. Kan ni ge mig pengar?
– Var det inte du som ringde alldeles nyss?
– Hurså?
– Jag tycker mig känna igen din röst.
Klick.

Det är inte sant

2005-11-26T14:17:00.000+01:00

Alltså, får ett par jeans sitta så här snyggt?
Jag tittar på mig själv i spegeln. På den där fasta jeanshäcken.
Tappar andan.

Leve Journalistbloggen!

2005-11-21T19:51:00.000+01:00

Bild tagen innanför murarna på det ökända fängelset Alcatraz (a.k.a. The Rock) varifrån det sägs att ingen kunnat rymma.
Stort tack till Abrahamsson International som gett mig tillgång till det häpnadsväckande fotografiet!

Ta mig till solen, någon!

2005-11-20T16:40:00.000+01:00

Jag har varit i 27 länder visade det sig när jag klickade i ett formulär för att skapa bilden ovan.
Det blir i ett slag uppenbart att det finns vita fläckar på min karta. Sydamerika och Oceanien är två kontinenter som borde anmäla mig till diskrimineringsombudsmannen (DO).

Hatad

2005-11-16T22:29:00.000+01:00

Jag är väldigt lätt att tycka om.
Ställ mig inför 100 människor och 99 av dem kommer att älska mig.
Den 100:e hatar mig.
Det slår aldrig fel.
Alltid är det någon jävel som ska störa sig på mig.

Sellout av Je t'aime Pettersson?

2005-11-10T22:11:00.000+01:00

Min gode vän "Je t'aime" Pettersson jobbar som redigerare/reporter på en dagstidning någonstans i Sverige.
På sistone har jag noterat hur han övergett sitt ordinarie bevakningsområde för att istället ägna sig åt konsumentjournalistik.
Je t'aime testar prylar som kan vara bra att ha.
Jag kan inte frigöra mig från tanken på att han genomför testerna enkom för att lägga beslag på diverse produkter som han för stunden behöver.
Först ut: test av rakhyvlar.
Je t'aime rakade sig med dyra rakhyvlar och Je t'aime rakade sig med billiga. Sedan kliade han sig på sin mer eller mindre lena haka, vägde för- och nackdelar mot varandra för att slutligen betygsätta modellerna, en efter en.
Eftersom Je t'aime inte har några högre tankar om läsekretsen drog han sig inte för att vara övertydlig i sina omdömen.
"Aj! Aj! Aj!", stönade han av vad man får förmoda var smärta efter att ha testat en billig engångsvariant.
Det gick inte att ta miste på Je t'aimes besvikelse. Betyget blev också därefter: 1.
Om den bästa modellen i testet skrev han att den var "rakhyvlarnas Rolle Royce".
Vem fan är R o l l e Royce?

Thåström, vad är det fråga om?

2005-11-05T17:58:00.000+01:00

"Han rökte röda Commerce utan
Hans far hade varit stins i Laholm
Han skulle visst blivit tandläkare men han
Han hamnade i armén
Han hade spelat handboll i Drott en gång
Han hade en pistol i sin garderob
Han skulle alltid visa upp den för oss ungar när han
När han var full"

Vad i helvete är det här för någonting, kanske du frågar dig?
Det är en vers ur Främling överallt - en av låtarna på Thåströms kommande skiva Skebokvarnsv. 209.
Du tror jag skämtar.
Nej, tyvärr. Det är mycket illa.
När jag skriver detta har jag gråten i halsen. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag famlar febrilt efter pillerburken men upptäcker till min fasa att den är tom.
Så jag har inget annat val än att att korka upp vinare nummer två och halsa det sura rödtjutet.
Kom Harmagedon, kom!

Det finns naturligvis förmildrande omständigheter med Skebokvarnsvägen 209.
Som Thåströms sång till exempel. Man kan komma undan med det mesta med en sådan röst, till och med mord.
Jag skulle köpa Thåströms skivor även om han bara läste upp telefonkatalogen rakt upp och ner.
Det hade nästan varit att föredra framför några av pekoralen på nya plattan.
The Haters till exempel.
Låt mig säga så här: Jag får lust att gå och dränka mig i Brunnsviken i pur förtvivlan när jag lyssnat på den.

Gud ska veta att jag älskar Thåström.
Det är därför det gör så ont just nu.
Okej, jag ska försöka att säga någonting generöst om nya plattan också.
Lyssnar man inte på texterna så är Skebokvarnsv. 209 okej.
Det är så långt jag kan sträcka mig. Nu ska jag gå och dränka mig.

Tidigare inlägg om Thåström: Fanfanfan och Fanfanfan, Pimme!

Tillfälligt avbrott

2005-11-03T00:12:00.000+01:00

Jag skriver till er från sjukhussängen. Har blivit inlagd på hispan. Doktorn säger att jag fått en släng av storhetsvansinne.
- Det är en vanlig yrkesåkomma bland journalister, säger han.
Jag skrattar och håller med. Sedan börjar jag att tala om mig själv i tredje person singular.
Doktorn tittar konstigt på mig. Har han ingen humor, den idioten?
Plötsligt rycker vi till av ett hjärtskärande skrik. Det är långt och utdraget och osar nattsvart ångest.
Det tystnar lika tvärt som det började.
Men så - precis när jag hämtat andan - brakar helvetet lös igen. Högre den här gången, mycket högre. Det låter verkligen sjukt. Varför ger de inte dåren en lugnande spruta?
Jag och doktorn tittar på varandra, den ene mer förfärad än den andre.
Han lägger sin hand på min vidöppna mun. Det ohyggliga larmet upphör.
Det är lika bra det. Jag är trött och vill sova.

Gör din egen fantombild

2005-10-30T12:29:00.000+01:00

FBI och Bundeskriminalamt tillhör kretsen av polisorganisationer som då och då använder sig av så kallade fantombilder för att identifiera en gärningsman. Med hjälp av vittnen bygger polisen successivt upp en bild på den misstänkte.
Ett av de mest kända svenska exemplen är fantombilden här till höger som togs fram efter mordet på Olof Palme - med mindre lyckat resultat.
Nu kan du göra en egen fantombild.

Köpes: synth med pianoljud

2005-10-29T12:42:00.000+02:00

Jag vill ha en synthesizer med pianoljud och är beredd att hosta upp stålar för att få min vilja igenom. Låt mig lägga ett skambud på din gamla synth.

Enter Sandman

2005-10-27T22:33:00.000+02:00

Kvällsmat: zopiklon. Yummie.

Jag lät mig skjutas

2005-10-25T08:27:00.000+02:00

Smärta är inte min grej. Inte alls.
Trots det lät jag mig skjutas för två månader sedan. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhand.
Jag måste tyvärr rusa till bussen nu.
Foto: Emma Lalinder

Öppet brev till Expressens Niklas Svensson

2005-10-23T21:31:00.000+02:00

Niklas, det smärtar mig att säga, men din blogg ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig.
Hade jag varit kirurg och din blogg kom in som patient på akutmottagningen där jag arbetade så hade jag efter en hastig okulärbesiktning vänt på klacken i svängdörrarna till operationssalen.
- Det finns inget att göra, syster. Koppla bort respiratorn. Gör slut på lidandet. Något värdigt liv är inte längre möjligt. Vill du ha kaffe? Svart? Eller med en skvätt mjölk i?

I topp på din välbesökta politikerblogg, Niklas, ligger någon annons och blinkar nonstop. Som ett stroboskop.
Du vet, den där sortens blinkande lampor som förekom på de där högstadiediskoteken som du var så förtjust i när du gick i grundskolan (och som du - vilket inte är okej - även hängde på under din gymnasie- och komvuxtid).

Du var inte direkt någon Travolta på dansgolvet, det var du inte. Men när du gjorde "roboten" i ljusblixtarna från diskolampan var du oslagbar. Ingen kunde slå dig på fingrarna där.
Du gick liksom upp i dig själv på ett sätt som var nästan otäckt att beskåda.
Men du fick en hel del uppmärksamhet från det täcka könet, det kan ingen ta ifrån dig.

Vi andra, som inte hade annat än våra fåniga moves att komma med, stod där som en skock panelhönor.
Vi glodde avundsjukt och missunnsamt på dig och din stela dans.
Vi blev inte sedda.
Det hjälpte inte att vi övat in vartenda Lili & Sussie-steg som fanns. Inte ett jävla dugg. Det är ju för fan förnedrande när man tänker på det.
Det var din show, Niklas. Din och ingen annans. Vi andra var bara publik. Kulisser. Du var huvudnumret.

Hur som helst, den där hysteriska annonsen i topp på din blogg gör mig nervös. Det känns som om jag ska få ett epileptiskt anfall vilken sekund som helst.
Men det var inte om detta jag skulle skriva.
Jag och Rosa Bloggen-Ida undrar när du ska börja länka till våra respektive sidor.
Vi är inte helt tillfreds med den rådande ordningen, det vill säga att vi vidarebefordrar enorma mängder trafik till din blogg och inte får ett skit tillbaka.

Din vän och förebild,

Robert H.

Fanfanfan, Pimme!

2005-10-23T15:45:00.000+02:00

Fanfanfan är inte bara titeln på Joakim "Pimme" Thåströms nya singel. Det är också vad du kommer att utbrista när du hört låten.
Jag har alltid sagt att jag skulle ta en kula för Thåström. Att jag skulle bli en mänsklig sköld för honom om det började smälla. Denna generösa gest från min sida har varit ett utslag av min förbehållslösa kärlek för artisten som gett oss Ebba Grön, Imperiet och PLP.
Okej, de sistnämnda hade man kanske kunnat klara sig utan.

Det är, i ljuset av ovan anförda, inte lätt att säga, men det måste bli sagt: singeln suger.
Jag har lyssnat på den minst 20 gånger vid det här laget.
Fanfanfan hade med nöd och näppe platsat som b-sida på en Ulf Lundell-singel.
Det bådar inte gott inför kommande plattan, Skebokvarnsvägen 209.

Inkallad till chefen

2005-10-21T23:25:00.000+02:00

I dag kallades jag in till ett möte med redaktionschefen. Jag tänkte att hon kanske ville diskutera en lönehöjning med mig.
Jag misstog mig.
- Det har kommit till min kännedom att du i stort sett dagligen delar ut råd av medicinsk natur till dina medarbetare, sa hon.
Vad svarar man på det?
- Ja, vadå då? sa jag.
- Mig veterligen är du reporter och inte läkare.
Formellt sett hade hon rätt.
- Medicinfrågor har alltid intresserat mig, svarade jag i ett försök att vinna tid. Det är en fascinerande vetenskap.
- Jo, men du har ju skrivit ut recept på gula post it-lappar och delat ut bland dina arbetskamrater.
När hon sa "recept" tecknade hon citationstecken med fingrarna. Som om jag vore lite bakom.
- Det är flera som tagit illa vid sig, fortsatte hon.
- Jaså?
- Du har ordinerat Göran, jag citerar: "bananer samt demenshämmande stolpiller - att tas morgon, middag och kväll."
- Det är möjligt.
När jag sa "möjligt" tecknade jag citationstecken med fingrarna. Som om hon vore lite bakom.
- Och till Margaretha har du skrivit ut klozapin. Det är ju psykofarmaka som ordineras personer som lider av hallucinationer och vanföreställningar!
- Exakt!
- Och så för du journalanteckningar över dina kollegor! Om Olle skriver du att han bör tvångs...
- Försök inte! avbröt jag henne bryskt.
Hennes gåpåiga sätt gick mig på nerverna.
- Patientsekretessen förbjuder mig att...
- Men du är ju inte läkare, Robert! skrek hon.
Jag nickade och hummade för att visa att jag lyssnade. I själva verket var jag långt borta i tankarna.

Olycksbådande förväxling

2005-10-14T08:37:00.000+02:00

Alldeles nyss förväxlade jag mina antidepressiva läkemedel med sömntabletterna. Jag råkade ta de senare istället för de förra.
Återkommer med en rapport om hur det gått på jobbet i dag.

Det är så att man kan spy

2005-10-13T20:22:00.000+02:00

Det finns en klubb i Sverige med 1 800 medlemmar. De ägnar sig åt "allt från brännboll, chokladprovning och pubaftnar till mycket djuplodande diskussioner inom politik och olika vetenskaper."
Låter jätteskojsigt.
Men vem som helst får inte vara med och leka. Det spelar ingen roll om du är en hejare på brännboll eller en jävel på att supa. Det här är nämligen ingenting för kreti och pleti.
Bara de som är väldigt intelligenta får vara med och leka. Och jag vågar påstå att du inte är en av dem.
För att bli en i gänget måste du genomföra ett IQ-test och uppnå en viss fastställd poäng (131). Bara två procent av Sveriges befolkning anses ha så hög IQ.
Ingen av dem besöker den här bloggen. Det hade inte du heller gjort om du hade haft någonting innanför pannbenet.
Hur som helst, IQ-klubbens syfte är bland annat "att främja mänsklig intelligens."
Det gör man tydligen bäst genom att frottera sig med sina intelligensmässiga likar.
- Vi andra då? kanske någon dum jävel frågar sig nu.
- Ja, vad fan tror du? svarar jag. Vi är hänvisade till våra medelmåttor till vänner.
Man behöver i alla fall inte vara någon Einstein för att ha behållning av IQ-klubbens hemsida, även om vissa delar för tankarna till de ideal som skulle ligga till grund för Tredje riket.
På sajten finns avsnitt som stundtals är lysande underhållning.
Medlemmarna tar sig själva på mycket stort allvar.
Ibland försöker de bjuda på sig själva. De partierna är bäst.
Jag gillar också avsnitten i vilka de ställer lite naiva frågor till sig själva som de sedan besvarar med ett förstående och möjligen medlidsamt leende på läpparna.
"Är inte den här formen av föreningar en sorts elitism som egentligen inte borde finnas i ett modernt samhälle?
SVAR: En medlem sa annars att vår förening inte är till för någon sorts elit utan utgör snarare en tillflyktsort för oss mentalt avvikande."
Det är så att man kan spy.

SOS-larmet från natten då Palme sköts

2005-10-12T16:57:00.000+02:00

Sveriges statsminister Olof Palme sköts ihjäl på Sveavägen för snart 20 år sedan.
Det har skrivits otaliga böcker om mordet, den ena sämre än den andra. Böckerna har det gemensamt att de bygger på lösa antaganden och fantasifulla mordteorier. Det känns som om författarna förläst sig på dåliga kriminalromaner och nu gör ett inte helt lyckat försök att knyta ihop fiktion med fakta.
Det finns konspiratoriskt lagda privatspanare som hävdar att larmtider etc manipulerats i något slags gigantisk konspiration där högerextrema poliser hållit i trådarna. "Bandets äkthet har ifrågasatts! Är alla samtal med och hur är det med Fröken Urs tidsangivelser?", skriver Stefan Larsson på sin hemsida.
Nu kan du lyssna på bandet från Länsalarmcentralen (LAC) från mordnatten och bilda dig en egen uppfattning. Mp3-filen är på cirka 27 megabyte.

Aftonbladets redigerare på rockturné

2005-10-09T14:50:00.001+02:00

Han ser ut som en rockstjärna och behandlar sina vänner som om de vore ett gäng groupies. Jag talar naturligtvis om Aftonbladetredigeraren och enmansorkestern Andrev Bergström. Han befinner sig i skrivande stund på turné i Glasgow.
Foto: Robot

Den store blondinos hem till salu

2005-10-08T16:50:00.000+02:00

Författaren Sture Dahlströms hem, Heingeborgen, är till salu. Här har Sture Dahlström författat flera av sin odödliga verk och här har hans hustru, konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt, målat några av sina tavlor.
Det känns inte okej att någon krösus med backslick ska flytta in efter dem.
Heingeborgen borde - på statens bekostnad - ha gjorts om till ett levande museum eller en konstskola eller en skrivarskola eller vad som helst som hade kunnat hedra Sture Dahlströms minne.
Men inte bara krängas till vem som helst.

DN-reporter fick burka av maken

2005-10-08T14:24:00.000+02:00

Vi kan ha sett det sista av Dagens Nyheters reporter Helena Öberg - bildligt talat. Hon är nämligen numera den stolta ägaren av en burka. Helena Öberg fick det vackra klädesplagget i present av maken sedan denne varit på tjänsteresa i Oman.

Misstänkt fusk bakom bloggframgång

2005-10-07T20:19:00.001+02:00

Rosa bloggen har helt otippat intagit förstaplatsen på Bloggtoppen i underavdelningen Kultur. På mycket kort tid har antalet besökare på sidan ökat dramatiskt. Bloggens grundare, Ida Thunberg, förnekar att fusk ligger bakom de anmärkningsvärda siffrorna.
En fråga-svarintervju med henne kommer att publiceras på Journalistbloggen inom kort.
Foto: Robot

Händelser i sängkammaren

2005-10-07T14:23:00.000+02:00

I morse vaknade jag med huvudet inlindat i aluminiumfolie. Jag har vaga minnesbilder av att jag, när jag kröp till kojs någon gång sent i natt, förde ett resonemang (oklart med vem) om att ingen skulle kunna avlyssna mina drömmar.
Mannen på bilden har ingenting med inlägget att göra.

Varför är så mycket tillåtet?

2005-10-07T07:08:00.000+02:00

I vilket annat land som helst så hade en dialekt som skånska förbjudits. Men inte i Sverige. Här får man tydligen bräka hur som helst utan vidare. Allt fler frågar sig: varför?

Just nu: DN:s nyhetsredaktion på AG

2005-10-06T17:44:00.001+02:00

Delar av Dagens Nyheters nyhetsredaktion befinner sig i skrivande stund på Allmänna Galleriet på Kungsholmen i centrala Stockholm.
Varför inte ta tillfället i akt och säga din favoritreporter ett sanningens ord?
Även Expressen är ute och slår runt. Nyhetsredaktionen firar en medarbetare på krogen Paus i Vasastan senare ikväll, erfar Journalistbloggen.
DN-reportrar på AG, från vänster till höger: Marcus Ålsnäs, Pernilla Ahlsén och Mona Boholm. Foto: Robot

1000:e besökaren en vinnare

2005-10-05T22:26:00.000+02:00

Journalistbloggens 1000:e besökare vinner en middag med valfri journalist. Jag känner alla i branschen så det är en smal sak för mig att ordna. Pick one, anyone.
Jag är tvungen att ta till sådana här desperata marknadsföringsknep för att öka tillströmningen av besökare till den här bloggen.

Maria Gners har dragit till Singapore

2005-10-03T21:59:00.001+02:00

Maria Gners, juridikstuderande och SvD-medarbetare, har tagit sitt pick och pack och dragit till Singapore. Den officiella förklaringen är att hon ska studera juridik där. Men Journalistbloggen kan idag avslöja att en försvinnande liten del av tiden ägnas åt studier i ordets rätta bemärkelse. Att resa och uppehälle finansierats med ett generöst stipendium som storleksmässigt motsvarar ett u-lands BNP är naturligtvis en besvärande omständighet.
Den som är intresserad av hur ett "utbytesår" på andra sidan jordklotet kan te sig kan följa Marias eskapader i Resedagboken.
Foto: Robot